Så börjar semestern lida mot sitt slut, eller kanske inte, den behöver ju inte det om jag inte vill. Men jag vill börja skriva lite till er igen, jag har saknat det. Saknat er. Saknat att skriva. Första dagarna var det så skönt, all måsten som togs bort från mina axlar och jag hade tid att bara vara Maja. Vara fru och mamma. Vän och dotter. Jag har slagits av några grejer nu när jag har varit offline och nummer ett är nog att omringa sig och i mitt fall framförallt, jobba med människor som förstår dig. Jonna, min projektledare, det var hennes förslag att jag skulle ta ledigt så hon fick ringa alla jobbiga samtal (och alla var så förstående, vi är trots allt bara människor) och allting sköts upp. Utan Jonna hade min stress varit så stor men nu bara försvann den. En annan sak är att jag har älskat att vara offline. Jag har insett att jag har ett sånt magiskt liv, jag har sån tur med så otroligt mycket, att det vore slöseri att inte skapa mig en vardag där jag kan leva utan stress. Jag har levt mitt liv dessa veckor utan att känna ett behov att visa upp det för någon. Ingen stress att en bild måste upp eller att man kan ha missat någonting i flödet. Jag har levt mitt liv, som pågår precis just nu. Det jag tar med mig från det är att inte vara så mycket online längre. Jag kollar mitt flöde när jag vill, ibland varje dag, ibland inte på flera dagar. Jag ska hålla det så. Posta själv, när jag verkligen vill, inte för att jag måste, och kika efter inspiration själv, när jag verkligen vill, inte för att jag måste. Första dagarna funderade jag på om jag ens skulle fortsätta jobba med det här, att mitt liv passerar i revy framför mina ögon. Att jag missar min chans att leva ett magiskt liv. Men sen nu, efter ett tag, så insåg jag att jag har saknat det, att jobba. Att ha en tillhörighet. Att jag älskar det här, allt jag har på gång nu. Så jag kan inte ta ledigt i ett år, eller, jag vill inte. Jag vill fortsätta på det här tåget. För det är jag. Idag hade jag en heldag planerad med Jonna och massa jobb väntade, jag var så otaggad igår, för jag är så trött efter dag två ensam med Teddan men imorse vaknade jag upp med ett pirr i magen. Jag behövde gå upp i tid och duscha för jag skulle göra någonting viktigt för mig själv. Det var härligt. Och jag behövde nog en semester för att förstå det. Att jag vill ha mindre tid online, men jobba som jag gör (med begränsade timmar som jag har gjort senaste halvåret), för kan jag hitta den balansen, så hittar jag min lycka. Jag vill ägna hela min tid jag har med Ted Louie och fokusera på honom och min familj, för att sedan kunna lämna iväg honom några timmar, och skissa på storslagna planer. Jag vill ha kombon. Jag kan ta semester hela livet om jag vill, jag hade "semester" i tre år när jag bodde i Lissabon, men det passade inte mig och jag hade glömt bort det lite. Lyxen att ha en tillhörighet. Lyxen att göra någonting man brinner för. Foto: @capturedbymiray Så jag ska börja skriva lite här igen, då och då närmsta veckorna innan jag är tillbaka i England och min semester är slut och min älskade vardag börjar igen. Men om ni inte är där än, om ni är inne på sista veckan jobb innan fyra veckors semester, eller om ni ska jobba hela jäkla sommaren men behöver en break från sociala kanaler så gör det. Kika in här i augusti igen istället. Slösa inte tid på att läsa någonting om det inte ger dig något. Och skit i att skrolla på instagram. I lördags hade jag en dagsfest för Victor som blir 25 år snart och jag la inte upp en enda story eller bild. Jag tänkte bara på Victor, mina vänner och öl. Och det för jäkla fint. Det var livet.
