Någonting jag verkligen har tampats med senaste veckorna är det dåliga samvetet som mamma. Det är någonting man har hört om innan men för mig har det varit otroligt jobbigt. Jag kan nästan känna sorg. Jag lovade mig själv innan jag blev mamma att verkligen försöka fortsätta vara Maja också, och inte bara en mamma. Men med det kommer ett pris och jag förstår varför det är så svårt att få ihop båda delarna. För när jag jobbar, eller gör någonting roligt utan TL så mår jag väldigt bra. Som mig själv, fast uppenbarligen så känner jag även att en stor del av mig saknas. Att någonting fattas, och det är ju så fint. Det är så det är att vara mamma. Men allt det jag väljer att göra utan TL ger mig även väldigt dåligt samvete. Nästan ohanterbart. Jag känner hur min ångest kommer tillbaka och jag får som tunnelseende. Ska jag göra någonting om några dagar kan jag tänka på det redan nu och bli ledsen. Som att jag räknar timmarna med honom, som om att jag förlorar dyrbar tid. En tid som aldrig kommer tillbaka. Och jag vet, att man ska njuta, för alla säger det åt mig konstant. Och det gör jag. Jag njuter så mycket. Varenda sekund. Mer än vad jag trodde man kunde göra. Men det är som om att jag tror att man bara njuter om jag hade varit inlåst med honom i huset i Manchester, ensamma, bara vi tre. Men det är ju inte att leva. Utan livet är nu och det är sommar. Och då måste det få vara okej att njuta som småbarnsmamma och ha ett liv som inte bara består av bajsblöjor hemma i huset. Utan bajsblöjor även ute på restauranger. Det är nästan lättare för mig med jobbet och det dåliga samvetet. För jag har aldrig jobbat så lite som jag gör nu men fått så mycket gjort. Jag gör det jag måste och allt det där slöandet på instagram eller värdelösa saker har fallit bort, jag är effektiv och jobbar. Och hade jag inte jobbat nu, utan tagit mammaledigt, så hade jag ju inte haft ett jobb att gå tillbaka till sen. Att jobba med det jag gör kräver uppdatering för att vara intressant och så är det bara. Och jag vill ju jobba. Och vill att TL ska växa upp med en mamma som kämpar och jobbar hårt för sina drömmar, för att det är sån hon är, så därför känns just jobbdelen helt okej. Att ta en förmiddag här och där för att fota och jobba, det måste vara okej. Jag menar Victor tränar ju varje dag och det är okej. Och egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske vill jag hitta tröst hos er. Höra att det är okej. Att ta barnvakt av TLs farmor och gå på Mumford and Sons med ens bästa vänner. Och att jag fortfarande njuter av min son och min tid med honom. Att jag inte är en kass morsa för det. Kanske är det just de som gör mig till den bästa mamman för honom, för att jag fortsätter livet fast med en till livskamrat jämte mig. Jag grät på flyget till Nice för att jag hade så dåligt samvete. Jag grät på flygplatsen i Frankfurt för samma anledning. Och så grät jag häromdagen i sängen för att han har haft en lång dag med vänner och familj runt sig och hade lite svårt att få ro på kvällen. Och jag vill inte gråta. För jag är ju så lycklig. Och inte en enda sekund med honom känns jobbig, och det är nog för att vi lever vårt liv såhär, för att tiden inte blir för långtråkig eller trälig. Utan för att vi lever vårt liv. Om det betyder att han fick hänga med till Nice några dagar och sova på ett hotellrum så är det så, eller vara med sin farbror några timmar när vi firar bröllopsdag. Med det sagt förstår jag såklart att barn behöver lugn och ro, och vi har bestämt oss för att resten av sommaren ska bli lugn. Men ändå, hade vi inte bestämt oss för det hade jag inte behövt haft dåligt samvete för det. Nu får det räcka med tårar, jag är den bästa mamman för honom, det hoppas jag verkligen iallafall. Och jag hoppas att han är glad att han kom till oss, och finner lugn och kärlek trots det livet vi lever på vift. För jag kan inte göra någonting åt vårt liv och nu är han här hos oss och han förtjänar det bästa i livet. Åh nu gråter jag igen, för det dåliga samvetet. Min lilla älskling, om jag kunde skulle jag ge honom allt i hela världen. Och om jag kunde skulle jag bara vilja ge honom ett hem med alla hans nära och kära runt omkring, utan massa resväskor som då och då packas för att åka till nästa.
