Lördag och förmiddagen var fantastisk. Som jag har sagt tidigare så blir lördagar någonting heligt för mig med Ted Louie. Dels för att Victor oftast är borta då och för att jag nu i veckodagarna jobbar väldigt mycket. Så det blir liksom en tid för mig och min son. Vi har badat, ätit pannkakor, handlat, ätit glass, lekt med Lego och varit ute i skogen. Allting gick fin fint tills jag snabbt ringde min kusin som tillsammans med närmsta familjen är hemma hos min mamma och har det årliga julbaket. Ted Louie ville såklart kika in på facetime och säga hej till sin sysslingar som han älskar och då började tårarna rinna. Där satt dom bland pepparkakor, deg, julmusik, julmust och glögg och här satt vi i soffan ensamma. 99 procent av tiden älskar jag vårt liv, främst att jag får leva med Victor och att både han och jag får leva här tillsammans och uppfylla våra drömmar. Men så kommer stunder som denna när det börjar svida i ögonen och jag måste svälja flera gånger för att förhindra 10.000 tårar att börja rinna. Det kommer som en våg av ensamhet över mig och även en slags ilska blandat med sorg. Ilska över att missa så mycket i andras liv. Att inte kunna vara med längre. Jag kan inte minnas sist jag var med på det årliga julbaket, sju år sedan kanske. Och främst blir jag ledsen över att Teddan inte får växa upp med dom traditionerna och att få vara nära dom som är allra viktigast för mig och Victor. Varje gång någon åker härifrån efter ett besök bryter jag när jag ser Ted Louies förvirrade blick. Och det känns så orättvist att han inte ska få växa upp med sin mormor runt hörnet. Usch. Huset har aldrig känts så stort och det var länge sedan hjärtat värkte såhär. Ibland blir det lite så att allting kommer på en och samma gång. Och så var det nog idag. Allt jävla skit med Corona, inställda besök av mamma och vänner och så jultraditionerna på det. Jag vet att jag är lyckligt lottad men den största sorgen och det jag saknar mest i mitt liv är min familj. I vardagen är jag så nöjd med min tillvaro men så kommer det dagar som idag, när en lördag aldrig har känts så lång och ensam. Outhärdlig. Nu ska jag ringa Victor och gråta klart. Sen får jag se till att aktivera oss resten av dagen. Längtar tills jag får gå och lägga mig och göra mig redo för en ny dag istället. Jag hoppas så innerligt att dom kan komma över jul. Tanken att det inte skulle gå gör att jag nästan går sönder just nu.
