Så har en vecka gått av att jag lite fick nog av min ångest för gott och har aktivt gjort val i vardagen som får mig att må bättre. Psykolog är ju inbokad när jag är hemma i Sverige nu i januari och det kommer jag självklart att prata mer om. Ibland kan det kännas tjatigt kan jag vara rädd för, allt mitt prat om psykiskt välmående men ni är många som ger mig en otrolig feedback och uppskattar att jag pratar om det så jag fortsätter. De finaste är när ni har skrivit till mig att det är tack vare mig ni har slutat skämts och tagit hjälp, vågat prata om psykisk ohälsa och terapi. Det är väldigt stort för mig så tack för det. Och just därför kommer jag att fortsätta skriva om det. Jag själv fascineras av självutveckling och hur människan fungerar så därför tycker jag även om att skriva om det här. Hur som helst, jag har undvikit sociala medier på sistone. Och det har varit så befriande. Jag har insett att man så enkelt styrs av det. Man kollar flödet, uppdaterar många gånger. Läser meddelanden, DM:s, kollar kommentarer, kommenterar själv. Jag har blivit mätt. Insett att livet passerar förbi när man gör det. En gång om dagen har jag gått in, och då har jag inte heller stressat mig igenom för att hinna se allting jag har missat. Nej jag har bara tittat en stund, sen känt mig klar. Det har gjort en otrolig skillnad på bara några dagar. Att bara posta det jag ska, och sedan inte bry sig mer. Och det jag slås av är inte mitt välmående när det kommer till vad jag faktiskt ser och inte på sociala medier. Jag blir inte så påverkad av andra människor, vad dom gör och inte. Har nog aldrig blivit det om jag tänker efter. Det är mer att jag 100 procentigt har varit i nuet. Även om jag har legat hemma ensam sjuk. Så har det varit jag, ostbågar och Big little lies på datorn. När Victor var hemma var det han och jag. Jag har postat själv men det har gått på en minut och sen är jag klar. Häromdagen visste jag inte på allvar vart telefonen låg för att det var så länge sedan jag hade haft den i handen. Det har inte hänt på 10 år tror jag. Jag har själv aldrig varit sån som kollat DM:s eller kommentarer särskilt mycket. Jag tror inte att det är hållbart att jobba med sociala medier och läsa så många människors åsikter, dag in och dag ut. Här inne är det en annan grej ju, ett forum. Men på andra ställen har det alltid känts poänglöst för mig. Som ett lotteri. Ska jag få läsa att jag är en hora eller att jag är fin. Och därför går jag bara in ibland nu, för såklart vill man ha feedback på om folk gillar ens storys eller vad ens följare faktiskt tycker och tänker, men det är inte ett beroende för mig. Jag går inte in flera gånger om dagen. Att få läsa fina komplimanger är alltid fint, men jag tror inte att det är hälsosamt att läsa för mycket och hade jag varit beroende av det hade de varit ett tecken på bekräftelsebehov så jag är glad att jag aldrig har haft eller har ett behov av det. Vet inte heller om det har växt med att jag lever med Victor, han har aldrig läst någonting eller brytt sig om vad andra tycker och tänker. Så vi kan ibland missa en hel mediahärva här hemma tills någon ringer oss och frågar om vi har sett i tidningen. Ingen av oss har läst DM:s, kommentarer eller tidningar så vi har inte haft den blekaste. Älskar det med honom. Och älskar att min barn får en sån pappa. Obrydd och självsäker pappa. Och en egentligen lika obrydd Mamma. Vi kommer leva på med våra liv som vanligt och ibland skriver folk om och till oss och så är det med det, de har inget med oss att göra. Så summan av kardemumman, jag mår väldigt bra. Och jag känner mig levande. Och i nuet. Och framförallt, så känner jag mig stolt och glad över att jag har gjort det här. Så jag i april inte sitter skrollandes som en dåre när jag har en bebis vid bröstet. Då är jag bara där och då, i nuet. Tar nog en bild och skickar till mamma och svärmor och så, för skryta får man om sina nyfödda bebis, men vad folk tyckte om min senaste posteller Victors senaste match kommer jag inte ens kunna råka se för jag kommer ha fokus på andra saker, på rätt saker.
