Förändring | Maja Nilsson Lindelöf

Jag har ju väldigt svårt för förändring. Jag kan vara taggad innan förändringen, exalterad och nyfiken. Och lugn och stabil efteråt när allting har lagt sig. Men just i förändringen är det som att jag tappar fotfästet, blir ledsen och stressad. Någonting som har påverkat mig en hel del senaste tiden är just det att saker och ting har förändrats här i England. Hela mitt tjejgäng jag har haft i flera år har blivit mindre och mindre senaste två, tre åren men vi har varit en liten tajt grupp kvar, som självklart har varit min trygghet här. Vårt liv, kan i perioder vara väldigt ensamt, och även om jag ofta är en ensamvarg så behöver jag såklart, som kanske alla, veta att jag inte är ensam om jag inte vill. Ni vet när man kan välja att vara ensam. Man kan välja att spendera en fredag själv hemma. Men man måste inte.

Innan sommaren visste vi ju om att flera av våra vänner skulle flytta men det är ju just när det blir officiellt som det verkligen slår en. Dessutom kom nästan alla tillbaka efter semestern för att packa ihop sina hus så vi hann ses lite till, och det blev som att dra av ett plåster långsamt istället för att bara rycka av det direkt. Jag har nästan känt mig orimligt ledsen över den här förändringen och jag har funderat mycket på varför. Jag bokade även in fler samtal med min terapeut under sommaren för att jag kände att jag behövde vägledning i det här. I sorgen som har kommit med förändringen.

Dels så har mycket förändrats under åren här, inte bara bland våra nära vänner men även i teamet runt oss. Alla som jobbade här när vi flyttade hit har slutat. Alltifrån player care, vilka man pratar med flera gånger i veckan, till säkerhetsteamet, till alla runtomkring. Folk har kommit och gått. Jag grät när Alex, en av killarna från Player Care som har hjälpt oss så mycket här slutade förra hösten för att flytta till London. Paul som har jobbat med säkerheten som vi säkert har pratat med minst en gång i veckan i fem år slutade innan sommaren och jag skrev ett långt sms till honom. Tackade honom för allting och speciellt kvällen för inbrottet. Hade han inte varit så lugn och trygg för mig hade nog saker gått annorlunda. Vi har fått relationer, överallt här, och det är självklart att man blir påverkad när person efter person försvinner från ens vardag. Personer man är vana att få ha kring sig. Sandra slutade för att gå i pension för några år sedan och ett helt rös av vänner, som kanske inte varit sådär supernära, har även dom flyttat. Så det har skett förändringar pö om pö senaste åren här i England och det har påverkat mig en del. Jag och Victor lyckas ofta få nära relationer till folk och det blir väldigt påtagligt när dom sen försvinner. Och nu blev det liksom droppen, när alla mina kära nära riktiga vänner flyttar. Även om jag vet att vi alla kommer att hålla kontakten. För det kommer vi verkligen att göra, hålla kontakten och ses flera gånger per år, med och utan killarna, så känns det ändå så sorgligt att det är slutet på en era. En period i livet som jag har tyckt så mycket om är slut. Det blir aldrig som det var här förut, och även om vi har flera vänner här och kommer att få nya så är det okej att känna ledsamhet över den förändringen tänker jag.

Vi har firat högtider ihop, ätit middagar, lekt med barnen. Bakat pepparkakor. Sett dåliga och bra matcher tillsammans. Gråtit över personliga saker. Skrattat över fina saker. Delat med oss av varandra. Fått djupa fina riktiga relationer med varandra. Vi har haft filterlösa relationer och bara öppet och fritt berättat om livet, våra känslor och våra tankar. Och det har varit fint, att ha fått nya relationer i något äldre ålder.

"Stora Maja tänker att det här blir bra, det löser sig, det blir vad jag gör det till" sa min terapeut, "Men lilla Maja säger, Nej, jag vill inte skaffa nya vänner. Jag orkar inte det. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Jag vill inte ha andra vänner.". När hon sa det började jag gråta när vi pratade. För så är det. Jag orkar inte anstränga mig. Jag vill bara vara jag, jag vill ha mina relationer nära mig. Mina vänner. Min vardag. Det tog sån tid att få en lugn fin vardag här och i vårt fotbollsliv (i Portugal var jag bara konstant ensam) och att allt det nu rycks upp gör ont i mig. Jag har haft en borg här med underbara människor som vet så mycket om mig och gillar mig precis för den jag är. Jag har varit 100% Maja och jag har blivit omtyckt för det. Jag har bara fått vara jag. Och dom bara fått vara dom. Vi har bara varit oss själva och hittat varandra i det.

När jag har varit i Sverige senaste åren har jag verkligen känt att min tillhörighet är här, i England. Mitt liv är här. Och det är de ju, men en stor del av det har varit vårt sociala liv här. Och nu får vi på ett sätt börja om. Jag måste bygga upp något nytt igen.

Det fina med allting är att vi har fått riktiga relationer i vuxen ålder. Och några bor här, och några bor där. Och det är jag väldigt tacksam över. Jag är helt övertygad om att vi en dag kommer dricka öl med Alex i London nästa gång vi är där, och jag och tjejerna planerar redan en resa i höst. Vi kommer att ses på resor på somrarna och efter fotbollen kommer vi att åka hit och dit och hälsa på varandra. Det känns som att vuxnarelationer klarar av distans på ett annat sätt, och det kräver inte konstant kommunikation för att relationen ska hålla.

Men jag känner mig också så färdig med det här livet. Ett liv av konstant rörelse. Av konstant förändring. Lilla Maja vill att allting bara ska vara som det har varit. Lilla Maja orkar inte med mer förändringar. Lilla Maja älskade sitt liv här i England, för bara ett år sedan.

Jag tröstar mig med att jag i höst faktiskt behöver lägga allt mitt fokus på Lis Bonne Atelier. På barnen och så vill jag bli stark i kroppen igen. Jag har längtat efter tydliga rutiner och ett lite mer tråkigt liv. Ett liv med struktur och rutin. Så jag tänker att om det är någon gång man på ett sätt ska bli ensam kvar så är det väl nu, när mitt fokus ska vara på annat. Kanske blir det lättare att hantera situationen om jag gräver in mig i det. Och sen så ska jag spendera tiden med andra personer jag tycker väldigt mycket om och såklart ska jag också ta mig ut och börja dejta nya vänner. Vi har redan bjudit över en ny spelare med familj hit på middag och nästa vecka ska vi träffa några andra. Men lilla Maja vill bara sörja en liten stund till. Sörja förändringen och att vi lever ett liv och en vardag som kan förändras bara sådär. Och sörja att mina vänner har flyttat härifrån.