Så fint och ärligt skrivet! Kan du inte också va ärlig som du är på ditt sätt med hur man mår efteråt också. Känns som att man ibland är ensam kring hur man mår och känner sig. Är livrädd för känslan efteråt med min ångest att jag inte ska känna mig som mig själv. Nu är ju min lille älskling en månad vilket också betyder att jag har varit mamma i en hel månad. Känns som om att han kom igår samtidigt som om att det känns som om att han har varit här hela livet. Många frågar mig hur det känns att ha blivit mamma, mina tankar och reflektioner så här kommer en liten lista på saker jag har tänkt på. Bebisbubblan. Det här begreppet gav mig otroligt mycket stress och det beror nog på att jag som person och min ångest gör att jag ibland har svårt att njuta av nuet. Jag tänker mig att det ska vara på ett visst sätt vilket ibland gör att jag glömmer bort att njuta NU. Och när ALLA sa till mig att "njut av bebisbubblan snart är han sååå stor", "det säger bara swishhhhh snart är han sex månader och du har glömt bort att han var sådär liten" fick jag PANIK. Han låg framför mig så vacker och liten och det enda jag tänkte var att nej snart är han stor. Grät till och från över det första två veckorna innan jag släppte det efter många samtal med Victor (och så antar jag att hormonerna la sig något he he). Charmen med ett spädbarn är att dom är så små en kort stund, nu när han växer och jag märker fler personlighetsdrag förstår jag ju hur häftigt det är att få se sitt barn växa och faktiskt bli en person. Och han blir bara gulligare och gulligare. Och låt oss vara ärliga, man vill inte ha en sån här liten i 18 år, när Victor har varit borta på match i två dygn är jag helt slut och jag kan tänka mig att det blir betydligt lättare (och svårare på ett annat sätt såklart) när han är lite större. Bebisbubblan del två. Vad är egentligen den här bebisbubblan? Jag hade en tanke av att sitta hemma med Victor, äta mat, pussas, titta på vår bebis, njuta. Detta kanske andra upplever men för oss blev det bara ren och skär överlevnad dom första dagarna. Kanske hade det varit annorlunda om Ted Louie inte var sjuk och vi slapp alla sjukhusbesök och kanske om Victor hade ett annat jobb. Men Victor jobbade redan dagen efter så vi var ensamma här hemma halva dagen och jag hade panik. Resten av dagarna kämpade man bara på med den otroligt stora förändringen i livet. Kylen ekade tom och vi beställde hämtmat när man egentligen bara vill äta hemlagad mat. Vi båda gick runt i skitiga pyjamaser och luktade svett, Victor sa det att han tror inte ens att han borstade tänderna dom första dagarna, inte jag heller kan jag tala om. Duschade man gjorde man det i stress och sprang ner igen för att se att allting var under kontroll. Jag grät och grät haha, och det kändes som om att allting jag och Victor hade var borta. Som om att vi aldrig mer skulle ha tid att ens pussas. När vi alla sov i sängen kände jag nästan sorg över att Victor låg så nära men kändes så långt bort (jag var ju upptagen med att se till att Teddie andades och fick i sig mat från tuttarna). Så för oss existerade ingen bebisbubbla, eller jo, först när vi fick besök och hjälp. Då började vi njuta för någon kunde se till att vi fick i oss mat och när Victor var iväg kunde jag gå på toaletten i fem minuter vetandes om att mitt barn var under uppsyn. När mamma var här och vi väl var hemma från sjukhuset sista gången så gick jag upp till Victor i sovrummet och la mig på honom i sängen och bara kramades. Som jag hade saknat honom på något konstigt vis. Som om att vi nästan hade gjort slut i en vecka och sedan blivit ihop igen. En känsla jag inte alls trodde att man kunde uppleva, man borde ju egentligen vara helt inne i sina känslor för bebisen men det blev en konstig mix av alla slags känslor istället. Ja och på tal om toaletten. Kroppen efter en förlossning är ju under en otrolig chock antar jag för ingenting fungerar som det ska. Det gör ont på alla möjliga ställen vilket gör hela förändringen som skett i livet ännu större. Att ta sig upp från sängen gjorde ont och man blöder och blöder och blöder. Detta hade jag knappt reflekterat över innan eller ens tänkt på. När barnmorskan var här dag tre så frågade hon om jag hade lyckats gå på toaletten. ÄH NEJ? Jag hade inte ens tänkt på det. Kan tala om för er att det tog ytterligare sju dagar, härligt. Tiden försvinner. Det här gav mig ångest innan när alla pratade om hur lång tid saker och ting tar. Oj vilken tid det tar. Att ta en promenad kräver liksom planering vilket kändes tufft för mig som har sett mig själv som väldigt impulsiv och självständig. Ska vi ta en promenad vid elva så börjar det planeras vid nio. MEN det är inte lika drygt som det låter, man vänjer sig på en gång. Lite roligt också när Victor kom hem första veckan och vi skulle ut på lunch. "Är hemma om fem så åker vi direkt" jag ba ähhh alltså vi behöver minst 40 minuter för att ens vara lite redo att fara. Man blir en mamma. Även om jag har proppsat på att jag aldrig bara vill bli en mamma så blir man på ett sätt det ändå. Inte bara, men man blir ju en mamma. Och det är så stort och fantastiskt att man faktiskt inte vet hur livet var innan. Och det tyckte jag förut lät som någonting negativt medan det idag är det jag älskar mest. Man vill visa upp sitt barn för hela världen och man sitter hemma och tar tre tusen kort på sitt barn från samma vinkel. Jag får behärska mig själv så mitt flöde och mina inlägg inte bara handlar om min fantastiska son. Vill skrika till hela världen att JAG är mamma till TED LOUIE. Livet får en helt annan mening, allt det där som kunde bekymra mig förut existerar inte längre. Men sen blir man sig själv igen. För sen kommer jag inte på mer saker jag kan skriva som jag upplever som en förändring, för allting liksom lägger sig, och nu en månad senare är mitt liv precis som det var innan. Bara tusen gånger så bättre och med en liten människa jämte mig. Men jag känner mig som Maja igen (att bestämma mig för att inte amma gjorde mycket för den känslan för mig), jag har på mig min gamla kläder, tränar, jobbar och jag och Victor har tid för varandra igen. Vi har nya rutiner nu vilket innebär mycket fokus på Ted Louie såklart men även på varandra igen. Livet är liksom i rullning och jag tycker att det känns skönt. Att bebisbubblan lite är förbi. För nu är det en ny bubbla istället och jag har banne mig aldrig varit såhär lycklig. Så det är nog mina ord till dig som är orolig över förändringen, så stor förändring är det inte. Och när man sitter där första nätterna och gråter över att man knappt har pratat med ens partner om någonting annat än bajsblöjor på en hel dag och ens bebis inte slutar gråta så måste man komma ihåg att det går över fort. Dom här första åren av sömnlösa nätter och av att inte vara sig själv behöver inte hända. Är glad att det inte gjorde det för oss, glad att allting är precis som vanligt igen. Fast samtidigt inte. Allting är bara som det är menat att vara. Häromdagen låg han och sov i sitt babynest i vår säng medan jag stod i badrummet och la ansiktsmask och målade naglarna. En annan kväll låg han i sitt babynest och vi lagade både middag OCH såg en film tillsammans. Precis som vi gjorde för fem veckor sedan, skillnaden är att vi sen får krypa ner bredvid den sötaste lilla människan i hela världen. Snacka om lyx, att få båda världar sådär på en natt. Är så lyckligt lottad. Och jag är så glad att jag har ett helt liv på mig att få vara mamma till honom.
