Idag känner jag mig svag. Victor åkte precis till Stockholm för samling med landslaget igen och jag har försökt få ordning i lägenheten. Det gick sådär, jag tog mig precis en kopp kaffe och banan och försöker att samla mig. Det känns så mesigt att vara ledsen idag men jag är det. Att leva på lånad tid, så känns det alltid att leva med Victor. Man räknar minuter och försöker att planera dagen så att man får ut så mycket som möjligt av tiden. Jag tror att mitt hjärta känns tungt just för att somrarna består av så få stunder tillsammans med honom vilket gör att vi sällan bara är vi. Och när vi är vi, så är det aldrig bara hemma i en säng med en serie som i Manchester. Jag är bara ledsen. För jag är så kär i en människa som jag aldrig känner att jag får tillräcklig mycket tid med. Jag lever mitt liv med någon som jag nästan alltid saknar. Jag njuter till fullo när vi får två dagar såhär tillsammans men såfort han åker så dras mattan under mig. Nu väntar någon till dag med honom innan VM i Ryssland drar igång. Efter det vet jag inte hur länge han får ledigt, med lite tur får vi iallafall två veckor. Sen kommer vi inte att ses på ytterligare fem veckor. Och efter det börjar livet i England igen, men två matcher i veckan, besök och allt som kommer till. Det är så svårt att förklara känslan. Jag kan sakna min mamma. Och mina vänner. Ofta. Men det är en normal saknad. En naturlig saknad. Speciellt när man har levt som vi gör i så många år. Den saknades känns okej. Men att sakna människan man lever sitt liv med är en annan slags känsla. Och det gör mig sorgsen. För även om vi har ett så otroligt bra liv, så önskar jag med hela min kropp och själ, att vi ibland bara fick tröttna på varandra. Och ha en normal sommar, i Sverige. Där tiden att grilla med vänner och familj var oändlig, så att det ibland är okej att bara ligga inne vi två och prata om vardagen och livet. Eller att bara ha tiden att prata om vårt bröllop tillsammans. Jag är så trött på att sakna, och det gör mig nästan skräckslagen när jag inser att det är så otroligt många år kvar av samma känsla. Jag blir ledsen när jag febrilt försöker att tänka på en stund under året som har gått i England där jag har känt att jag har fått den tiden jag behöver med honom. Jag kan inte komma på en period under ett helt år där jag inte har räknat dagarna med Victor. Men det är okej. Jag vet ju det. Jag vet att det här bara är en sån dag där det känns lite extra, och imorgon rullar allting på som vanligt igen. Jag vet att det är ingenting vi kan förändra och att det är såhär vårt liv är, Victor ska få spela VM och det är vad jag måste fokusera på. Att sakna honom är någonting jag tar mer än gärna för att han ska få uppleva en av hans stora drömmar i livet. Nu ska jag gråta färdigt och sen ta tag i mig själv. Men nu måste jag få gråta, iallafall i en kvart till.
