Inbrottet | Maja Nilsson Lindelöf

Dagarna efter inbrottet diskuterade vi hemma hur vi skulle göra, min man är ju väldigt privat av sig och ville inte göra det offentligt överhuvudtaget men jag kände redan då att det här är en upplevelse som har och kommer att påverka mig ett bra tag och det kändes helt omöjligt att fortsätta med mitt jobb utan att dela med mig av vad som faktiskt försiggår i vårt liv. Jag har ju ett så mycket mer offentligt jobb på ett sätt än vad Victor har så det är alltid lite svårt att hitta en balans. Men att jag skulle kunna fortsätta och låtsas som ingenting på mina sociala kanaler fanns inte och det kändes helt orimligt att bara ta en paus och sen fortsätta som om att det regnar. Jag är inte sån person och det här kommer att påverka mig såpass mycket att dels ni som mina följare och mina arbetspartners behöver veta läget.

Just nu mår jag helt okej men jag ska boka in timmar hos min psykolog och jag vet att det kommer att krävas en hel del jobb rent mentalt. Det är så mycket känslor inblandat och hjärnkontoret går varmt. Det var en sån fruktansvärd upplevelse för mig som hade kunnat gått mycket mer illa än vad det gjorde, och av ren slump gick det ändå bra. Och det tycker jag nästan är jobbigast, många känslor om "tänk om" och jag går igenom kvällen i detalj om och om igen. Jag tror aldrig att jag har känt mig så sårbar i hela mitt liv och det är nog det som skakade om mig så mycket. Att på en sekund känna sig säker i sitt hem till att sitta på ett kallt golv med båda sin barn i famnen, och i ren och skär panik ringa sin mamma för att man verkligen tror att dels en själv, men främst ens barn ska fara illa.

Eftersom att det är en pågående polisutredning så kan jag inte berätta för mycket och det är även en säkerhetsfråga för oss såklart men jag tänkte ändå berätta en del om kvällen. Jag var ensam hemma med barnen en vanlig onsdagskväll och Victor var iväg på match i en annan stad som han så ofta är.

Redan innan vid 18 hände en sak som gjorde att jag reagerade väldigt starkt och kände ett stort obehag. Jag ringde larmcentralen och bad dom kolla men ingenting syntes i kamerorna men vi tror nog att dom redan då rekade, kollade läget eller faktiskt testade att ta sig in redan då. Jag stod länge och tittade ut och jag undrar om vi blev iakttagen som sagt, redan då. Och jag undrar om vi blev iakttagna hela kvällen när vi lekte, åt köttbullar, och läste bok i köket.

Kvällen gick och vid åtta hade jag nattat barnen och slagit mig ner vid soffan för att titta på matchen. Det var en lång nattning, jag sprang upp och ner mellan våningarna för att hämta välling, blöjor, vatten - ja ni vet allt det där man håller på med när två små barn ska sova så det var inte förrän vid åtta som jag slog mig ned på riktigt för första gången sedan vi kom hem från förskolan. Även här undrar jag om jag blev iakttagen och om dom bara väntade på att jag skulle vara på samma plats under en längre stund.

Jag pratade med en vän i telefon med matchen på teven. Francis vaknade från och till och kom aldrig till ro så tillslut bestämde jag mig för att ta ner honom till mig så att han kunde somna i min famn istället. Vilket jag nu i efterhand ser som en väldig tur, för hade jag inte haft honom nära mig hade jag inte hunnit ta mig till dom två olika rummen för att ta båda barnen innan dom var inne i huset. Änglavakt tror jag.

Under den här tiden har tre män tagit sig in på tomten. En otrolig obehaglig syn att få se i efterhand när en av dom i princip ålar sig på tomten, och kanske borde jag inte ha sett det för jag kan inte riktigt sluta tänka på det. På en annan av filmerna ser man hur en av männen står i fönstret utanför vårt vardagsrum, i början hukar han sig i mörkret men tillslut står han bara rakt upp och ner och tittar in på mig och Francis, i flera minuter väldigt medveten om att jag inte ser honom. För mig är det de absolut jobbigaste och tuffaste för mig att tänka på. Att bli iakttagen på det sättet i sitt egna hem, med sin bebis i famnen. Man tror ju att man ska känna av att man blir iakttagen men kanske var fotbollsmatch, bebis och facetime för mycket på gång för att hinna reflektera över den känslan.

Det har fått mig att känna mig otrygg vart jag än är och jag kommer på mig själv att kika ut genom fönstren vart jag än befinner mig. Jag har blivit betydligt mer orolig, och ensamma nätter i huset i Västerås och även i Stockholms lägenheten blev väldigt krävande. Vilket är olyckligt när det ska vara stunder av total avkoppling hemma i sitt egna hem. Ikväll är det första kvällen ensam hemma i huset här i England och än så länge känns det okej, spotlightens är på utanför så det ser ut som en landningsbana för flygplan och båda barnen sover i sängen med mig. Utanför finns en vakt.

Jag sitter och pratar i telefon och tittar på matchen när jag får ett annat samtal. Jag ser att det är från säkerhetsteamet och jag får adrenalin i kroppen direkt, jag klickar min vän och svarar. Han i andra änden telefonen säger åt mig att springa upp och låsa in oss för att dom ser främmande människor på vår tomt. Jag är så tacksam över att jag faktiskt satt och pratade i telefonen när han ringde för under den tiden på kvällen är jag inte alltid på min telefon, jag brukar logga ut varvat med att natta oroliga barn så oftast ligger den inte ens i samma rum. Och jag är tacksam över att han var så otroligt pedagogisk och dels inte nämnde att någon just precis nu står precis utanför mitt fönster och hur han pratade med mig tills vi var inlåsta. Han var väldigt saklig, lugn och lät trygg.

Jag blir ledsen när jag tänker på den stunden och börjar gråta nu. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv samtidigt som det enda jag kunde tänka på var en sovandes Ted Louie på övervåningen och en liten Francis i min famn. Aldrig har nog hjärtat slagit så snabbt.

Jag minns inte hur, men jag sprang upp och fick med oss alla tre in i ett rum. Rent fysiskt vet jag inte hur jag lyckades lyfta upp en tung sovandes Ted Louie samtidigt som jag bar en ömtålig Francis i famnen men det gick. Jag fick in båda barnen och mig själv i ett rum, jag låste dörren och höll upp handtaget. Minns känslan av att vara jagad. Redan innan vi var inne i rummet så hör jag ljud i huset och det vet jag att jag tydligt kände när jag sprang, hur någon var hack i häl.

Så även här har vi i efterhand sett hur dom agerar och hur små marginalerna faktiskt var. En av dom springer direkt i samma riktning vi sprang i vilket har satt sig i i mitt huvud. Varför springer han efter oss och vad var hans agenda. Kanske var det bara slump, eller så var det inte det.

När vi hör hur dom väsnas vaknar Ted Louie och börjar gallskrika. Och det enda jag tänker då är att nu hör dom oss och vet vart vi är, och nu dör vi. I någon slags opedagogisk total panik försöker jag att få honom tyst men misslyckas såklart eftersom att han känner av min stress och ser hur jag sitter och gråter hysteriskt dock tyst. Mitt i allt det ringer jag mamma. Jag vet inte varför men jag antar att jag bara behövde höra någon trygg röst och jag vet, att mamma svarar ju alltid.

Jag hör ljud, skrik, sen en hund, och ännu mer ljud. Men det är svårt att höra för att Ted Louie skriker så högt. Jag har svårt att förstå om det är dom främmande männen som hörs eller om det är vår hjälp.

Vi fick efter vad som kändes en evighet klartecken på att få lämna rummet och vi möttes av så många poliser, vakter och teamet från United. När jag klev ut med barnen på höften och såg dom tre polismännen som stod utanför rummet så bröt jag bara ihop totalt. Hela jag skakade och jag kunde inte alls kontrollera mina känslor. Jag kan få så dåligt samvete över det när jag tänker på Ted Louie, på hur jag inte bara höll mig helt lugn men jag är ju bara människa och där och då kändes det omöjligt att hålla mig lugn. Den kvinnliga polisen gav mig en kram och dom två männen var sakliga men lyckades ändå lugna ner Ted Louie och skojade lite med honom.

Kvällen och natten bestod av massor av människor i hela huset, jag ringde dit en av mina närmsta vänner och hennes man som tog hand om barnen medan jag fick göra förhör och liknande. Jag fick se videos och fick höra att dom var beväpnade vilket skakade om mig rejält. Och man kunde tydligt se fotspår i lera på våra mattor vilket gjorde det hela ännu mer overkligt. När Victor kom efter vid 02 grät jag en stund i hans famn innan jag somnade direkt när vi alla fyra la oss i sängen.

Dagen efter kom polisen tillbaka för fingeravtryck, skoavtryck och liknande och vi packade väskorna för att åka hem till Sverige. Jag är så tacksam över hur klubben agerade i allt det här och hur Victors tränare var väldigt fin och förstående. Ibland i vår värld kan mycket saker hända men fotbollen prioriteras nästan alltid så jag är glad över att alla förstod och såg mitt behov av att dels åka därifrån, och för oss att vara tillsammans som familj.

Nu när vi var iväg har det såklart dels gjorts väldigt mycket åtgärder och i fortsättningen har vi vakt 24/7 här hemma.

Det har varit en jobbig tid och jag vet att det kommer att gå i vågor. Ena dagen bra. Andra dagen dålig. Men det är okej. Jag har iallafall kommit till den punkten att jag känner att det här ligger hos mig och det är upp till mig nu. Jag vägrar att inte känna mig trygg i mitt egna hem, vart jag än är, och jag kommer inte att låta dom ta det ifrån mig. Jag märkte nu när jag har varit ensam i huset med barnen i Sverige hur jag reagerar på minsta lilla ljud och hur hela kroppen fylldes med adrenalin. Det hjälpte ju inte att det var storm ute också om vi säger så. Men det har känts bra att komma tillbaka hit och det känns helt okej att spendera första natten ensam här. Det är ju självklart att vi har blivit iakttagna ett tag och att det här var planerat just den kvällen för att Victor hade match så jag tror att det kommer att bli det tuffaste med allt det här, att sova ensam hemma med barnen.

Det som gör mig ledsen är att vi länge har tänkt på det här. Och det har nästan alltid varit en fråga om när det blir inbrott, och inte en fråga om om . Vi bor i ett område där det bokstavligen har varit inbrott varje vecka och jag vet flera vänner och bekanta som har varit med om samma sak. Men jag är tacksam över att vi har varit så medvetna och vi har mellan varandra gått igenom scenariot av inbrott många gånger och gjort en tydlig plan för hur vi skulle agera om vi hade möjligheten. Bara några dagar innan det hände nämnde Victor en sak som faktiskt var avgörande för att vi hann gömma oss, så det är jag glad över. Att vi har haft en tydlig plan för att skydda oss och våra barn.

Jag är även stolt över mig själv. Att jag som mamma ändå lyckades skydda barnen, främst Ted Louie, som är så medveten, för någonting som hade kunnat bli så mycket värre. Jag är glad att jag inte hann bli konfronterad och jag är glad att jag slapp se dom i verkligheten. Jag vet inte hur traumatiskt det hade varit om jag satt kvar där i vardagsrummet och möttes av främmande beväpnade män i dörröppningen. Jag tror och känner att jag hade änglavakt den här kvällen, det är för många detaljer som blev så avgörande för oss som jag inte kan berätta men när jag tänker på det får jag gåshud över hela kroppen.

Jag är tacksam över att allting ändå gick bra. Och att vi har fått fantastisk hjälp av alla nära oss. Jag behövde några veckor hemma för att ladda om men nu är jag här igen, och det känns okej, och det blir bra, allting .