Ny vecka och nya tag. Eller vad säger man? Något sånt. Jag känner hur den här hösten enbart har handlat om att komma ikapp. Jag hade en vision av att den här hösten skulle vara lugn, mysig och fartfylld på rätt sätt. Rutiner, jobb varvat med hemmamys och middagar med vänner och familj. Att det redan är november imorgon gör mig enbart stressad och jag vet inte vart sista månaderna har tagit vägen.Jag har känt mig låg och ledsen. Omotiverad och oviktig. Stressad. Trött. Och allt där emellan. Jag har minnen av att hösten brukar vara en stund för kreativitet, ett mys och en harmoni men hittills har det inte alls varit så. Jag känner hur jag vill vara där och här samtidigt. Jag har aldrig någonsin känt mig såhär omotiverad på mitt jobb som influencer och det känns som om att jag bara står och stampar. Varje dag vaknar jag med långa listor över saker som måste göras, och det jag inte hinner med kommer på morgondagens. Därefter är det förskola, slänga ihop någon middag som ändå ska vara lite näringsrik och så ska man vara i nuet. Jag känner att jag har ångest för att jag känner mig inte särskilt bra på någonting just nu. Jag känner mig sämst på mitt jobb. Som mamma. Som fru. Som vän. Sämst, otillräcklig och låg.Förra veckan åkte jag till Sverige och idag har jag packat upp väskorna. I helgen åkte vi alla på magsjuka/matförgiftning och det gjorde inte så att man blev utvilad OM MAN SÄGER SÅ. Borde absolut inte vara lagligt att vara magsjuk med två småbarn som är lika dåliga dom. Wow, att vi ens överlevde. Jag försöker lugna mig själv och landa i att ibland är livet bara såhär. Jag gjorde ju en Human Reading för ett tag sedan (som var fantastiskt) och då fick jag höra det att om jag ska lyckas med någonting, ta mig framåt, så måste jag våga lita på energierna. Känner jag mig omotiverad så är det universums sätt att säga, "ta det lugnt, det är inte nu saker ska hända". Och kanske är det så. Eller jag bestämmer att det är så. Det måste vara så. Det är inte nu saker ska hända.Jag känner mig nog bara trött. Det har varit så intensiva år bakom mig, och jag känner mig trött på att säga "att det är mycket nu". För det är ta mig sjutton mycket hela tiden. Och verkligheten är ju att jag har två småbarn och driver två företag. Med en man som spelar professionell fotboll. Såklart att det är ett hektiskt schema som precis alla andra. Så kanske ska jag också tänka om och tänka just det, att det är mycket, och kommer vara mycket. Och det får vara så, det är okej. Vissa dagar orkar jag jättemycket och är jättebra. Andra dagar får jag simma mig igenom. Men jag är bra ändå. Jag vet att min terapeut sa det för ett tag sedan till mig när vi kom in på småbarnsåren. "Du kommer att se tillbaka på dessa åren och förstå hur intensivt det är med småbarn". När man är mitt i det kör man ju bara på, för det är ju fantastiskt också, men det är nog mer körigt än vad man förstår just nu.Det har bara varit mycket.Håller ni med mig? Har det inte varit konstiga månader? Vad hände med tända ljus, rödvin och mys med filtar i soffan? Vad hände med harmonin som brukar komma såfort det blir september? Idag grät jag för att Ted Louie var så ledsen över att Halloween är över. Och att vi inte gick eller hade något Halloween-party. Stackarn har ju blivit precis som jag och gör högtider till någonting viktigt (skyller detta enbart på mig) så han och jag satt i soffan och grät. Han för att han ville gå trick or treat. Jag för att jag kände mig som världens sämsta mamma som inte har hunnit gå med honom (hjärnan glömmer ju också bort att vi faktiskt skulle ha gjort det i helgen men kaskadspyor förstörde dom planerna). Oktober är över, Halloween är över. Och allt är bara skit, en sån dag har det varit idag.Jag väljer att lite på känslan av att inte orka med allting just nu. Att det får bli, lite som det blir. Och så fortsätter jag säga till mig själv, att jag är bra, ändå.
