Här sitter jag och har haft en helt underbar dag. Jag svävade på moln när jag kom till gymmet, så härligt att vara tillbaka. Sprang in på affären efteråt och köpte hem mat till mig själv, kom hem och donade. Städade köket, jobbade en del med Elin som jag är så tacksam över kom in i mitt liv. Hon och jag är så lika och så motiverad på allt i livet. Vi kan brainstorma timmar varje dag, skicka bilder och ideér till varandra. Hon får mig att tro att alla min drömmar kan slå in och tillsammans är vi sånt jäkla team. Så tacksam över att hon kom in och började jobba med mig, den här branschen kan vara så svår när man är ny i den. Till lunch åt en enkel men väldigt god kycklingsallad. Mina tre huvudingredienser för att göra en sallad mer rolig och god är fetaost, balsamvinäger och en god marinad på kycklingen. Det här tycker jag helt uppriktigt är GOTT och kan äta det varje dag utan att tröttna. Jag behövde en lättare lunch efter tacosen igår, varken rödlök och jalapenos är bra för en människa med IBS- mage låt oss vara ärliga. Det känns skönt att vara hemma igen, jag känner mig lycklig. Dessutom hade jag lite paket som väntade på mig när jag kom hem, exempelvis mina nya (adlink) jeans .... jag satt på mig dom (läs låg på golvet och försökte knäppa igen dom men insåg att nej, det håller inte). Så jag beställde nyss nya och slängde in mina gamla i tvättmaskinen. Sen insåg jag hur snabbt det gick för mig. Att bara acceptera att jeansen var för små. För några år sedan hade jag sparat dom och tänkt att det här ska bli min nya målsättning, komma i jeansen till sommaren. Men idag, fick jag inte en minsta tanke eller ens lite lite ångest. Jag kan inte andas i jeansen och det är inget mer med det. Det är inte mig det är fel på eller jeansen heller för den delen, det var bara fel storlek. Och inte en cell i min kropp ville komma i jeansen, inte en tanke gav jag till att tänka på att andra tjejer kan komma i jeansen eller att jag kanske kunde komma i dom för några år sedan när jag var mindre (och inte alls mådde bra). Jag blev nästan bara glad för det innebär ju att jag har en härlig rumpa som inte får plats, eller schyssta lår. Jag är snygg precis som jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara. Och jag hoppas att alla kvinnor och män med för den delen med skulle kunna inse det, att det är storleken det är fel på inte dig. Jag och Sanna köpte likadana pyjamaser i Spanien nu i veckan, jag köpte medium i både tröja och byxor men det satt som ett underställ på mig. Sanna köpte large för att kunna ha nu både under graviditeten och månaderna efter men även det satt tajt. Pinsamt tycker jag att flera företag fortfarande säljer kläder i små storlekar. Det är dags för en förändring. Det kanske ni inte visste men eftersom att jag själv har haft ätstörningar gör jag ofta aktiva val i mina kanaler. Exempelvis hade jag bokat in ett samarbete men när kläderna kom och storlek S var för litet på mig tackade jag nej till samarbetet. Jag vet att hade jag varit sjuk och fått hem de kläderna hade jag fått panik över att storlek S inte passade mig, inte kunde JAG vara en storlek M?, och storlekar kan påverka människor med ätstörningar så otroligt mycket. Det blir som ett mål, siffran på vågen och kläderna är vad som identifierar dig som människa. Det är även därför jag sällan skriver ut vilka storlekar jag har på kläder här i bloggen, får ofta mail om hur jag gick ner i vikt eller hur man sak göra för att se ut som mig i kroppen och jag skulle aldrig vilja uppmuntra någon som har den inställningen. Jag vet att när jag själv var sjuk och läste bloggar la jag ofta bloggarens vikt eller storlek på minnet. "Blir jag en storlek XS kommer jag att se ut som henne". Skönhet sitter inte i en siffra, och det viktigaste i livet är att må bra i sig själv. Önskar att jag insåg det för många år sedan. Jag tror att jag insåg att när jag hade samma syn på mig själv som när jag vägde som minst som jag hade när jag vägde som mest att det var hjärnan det var fel på och inte kroppen. Jag minns att Victor sa att jag hade slutat stråla som jag alltid brukade göra, det fick mig att inse att jag hellre ville stråla än att vara smal. Att jag hellre njöt av livet med mina nära och kära än att ta mig till gymmet en extra gång. Jag insåg att alla nackdelar med att banta var större än fördelen att vara smal. För jag var smal men jag hade aldrig varit så olycklig. Jag var smal men det fanns ingenting kvar av Maja. Hon som vill sitta på en uteservering och dricka vin utan att tänka på hur mycket kalorier jag får i mig. Hon som har fint friskt hår och fin hy. Istället blev jag grå och håret gick av. Mensen försvann och jag insåg att det kunde vara farligt. Insåg att jag hellre än dag blir en mamma än att vara smal. Insåg ju även då att min syn på "smal" var helt vriden, insåg att det inte fanns ett värde i ordet "smal". Idag tränar jag för hälsan, att man håller sig i form är bara en bonus för mig, hur klyschigt det än låter. Idag bar jag fem kassar med mat och dryck till bilen och tänkte för mig själv att jag var så jävla stark, det är en häftig känsla när man märker hur ens kropp reagerar på en hälsosam och balanserad kost, för mig innebär det både choklad och kycklingsallad. Vatten och rödvin. Hemmakväll och intervaller på gymmet. Och jag tror att det gäller samma för alla, hitta sin egna balans i sitt liv. Och inse att livet är så mycket mer än att komma i jeansen.
