Mitt mående sista tiden, eller ett bra tag nu har varit väldigt bra. Jag har, och mår väldigt bra. Känner den där känslan av lycka ofta. Det där pirret i magen över att man är glad över någonting. Jag vet inte vad det är riktigt men jag pratade med en av er på min instagram som även hon bor i England och kanske har liksom situationen här gjort att ens tankesätt har förändrats och att man är mer tacksam över det lilla. Man har hunnit stanna upp och se det fina i sakerna i vardagen som man tidigare kanske bara sprang förbi. Däremot måste jag erkänna att det börjar kännas lite tufft just nu. Det börjar kännas som om att det inte riktigt finns något ljus i tunnneln. Man har ingenting att se framemot, ingenting att längta efter, för just nu känns det inte alls omöjligt att denna lockdownen håller i sig i ett halvår till (som det ser ut nu är det slutet av Mars). Och att längta efter någonting känns väldigt mänskligt? Någonting vi människor behöver för att ta oss fram i vardagen? Så som en enkel middag med vänner en fredagkväll, få planera ett påskfirande med kusinerna eller planera lite semester för sommaren som kommer. Jag har pratat med flera vänner och bekanta och man märker hur alla börjar bli riktigt påverkade nu. Rent mentalt. Det är inte mänskligt att inte få träffa andra människor. Att inte få vistas ute bland andra eller att ha nära kontakt. Jag är tacksam över att det enda kämpiga i mitt liv just nu verkligen bara är situationen, att jag saknar ihjäl mig efter familj och vänner och återigen sorgen över att Ted Louie inte får träffa sin familj kontinuerligt. Jag har vänner som går igenom så mycket jobbiga saker just nu och plussar man på situationen här så förstår jag knappt hur man klarar av det. Att hantera sorg, stress plus bristen av kontakt med andra människor är ju fruktansvärt. Det skrämmer mig vad konsekvenserna av den här pandemin kommer att bli. Jag har all respekt för situationen just nu och jag vet att läkarvården så väl här som i Sverige går på knäna. Men mitt hjärta går även itu när jag tänker på den psykiska ohälsan som kommer nu, hur våld i nära relation har ökat markant och hur många barn som far illa hemma just nu. Jag tänker på alla som inte klarar av det här ekonomiskt, hur många som har förlorat sina jobb. Efterskalvet av allt detta. Jag har åkt och lämnat flera flera flera stora påsar kläder, skor och nödvändigheter till olika organisationer, dricksar alltid en stor procent när vi köper hämtmat (både restaurangen och chauffören) och vi skänker pengar till olika organisationer varje månad. Överallt läser man om människor som dör av viruset vilket är fruktansvärt. Men jag funderar verkligen på mörkertalet med allt det andra som sker samtidigt pågrund av omständigheterna som man inte får läsa om. Det gör mig så otroligt bekymrad och rädd. Jag personligen vet fyra personer som mår riktigt dåligt just nu. Och det får mig att fundera på hur många exakt det är som mår så efter allt detta. Och jag undrar hur länge det blir hållbart att förbjuda människor att få träffa andra människor. Jag tänker att det bara är naturligt att det börjar bli lite jobbigt att vara inlåst nu och att det får vara okej att känna så. Och att våren kanske snart är här iallafall, och så hoppas jag så innerligt att jag kan åka hem i mars när Victor är på landslagssamling och träffa närmsta familjen. Hur mår ni? Hur går det för? <3
