Det är söndag och idag släpps sista avsnittet av Livet på läktaren. I avsnittet förklarar vi läget, ingenting hemskt har hänt, ingen är arg på någon, det blev bara för mycket jobb och tiden räckte inte riktigt till för vänskapen. Eller även om det kanske gjorde det så blir det märkligt att jobba med en vän, speciellt en bästa vän. Ringde man varandra visste vi inte vad den andra ville prata om. Jobb eller någonting annat? Varje vecka krävdes planering och mycket prat om när vi kunde spela in eller vad vi skulle prata om. Klippning och samarbeten. Istället för att ta dom timmarna till att prata om sånt som verkligen är viktigt. Som Sannas bröllopsklänning, barnen eller hennes nya Youtube-karriär. Eller om min bebis i magen. Det blev för otydligt, linjerna mellan jobb och relation. Jag tror att alla som har jobbat med en vän kan relatera, och jag är så glad att vi upptäckte i tid att balansen inte var bra längre. Att vi behövde prioritera om. Det här har varit så himla roligt och jag är så glad över att ha fått göra det med Sanna. Min Sanna, vi är ett superteam. Och att hålla kvar i det och vår relation kändes viktigare än en podd. Det har vi sagt från första början, att när det börjar skava så sopar vi podden, för vi två, och vår relation är alltid det viktigaste. Även om podden är som vår gemensamma bebis och det har känts jobbigt för oss båda. Väldigt jobbigt faktiskt. Och samtidigt rätt. Jag har redan fått så fina meddelanden på instagram och jag blir så glad, jag trodde faktiskt inte att responsen skulle vara så fin som den är. Att vi har valt rätt. Att det viktiga i livet är just relationer och inte något jobb. Så tack för det. Och tack för att ni har lyssnat på oss i ett och ett halvt år nu. Jag och Sannis är fortfarande bästisar och jag älskar henne och barnen mer än livet. Ser framemot våren och sommaren nu med henne, bröllop, bebis och vänskap väntar. Ville uppdatera här inne också eftersom att ni är så många som har frågat! <3
