Någonting fantastiskt har hänt. Jag har skaffat mig en livscoach. Ni vet ju hur jag har pratat om pratat om att ta hjälp. Jag har nog "försökt" och funderat i ett halvår nu, och igår så var det dags. Mest för att det var så enkelt att boka, så när jag i lördags kände att nä nu räcker det så bokade jag online och fick en tid igår måndag klockan 17. Tack universum för det. Det var helt fantastiskt. Jag hann nog sitta iallafall i fem minuter i fåtöljen innan jag började gråta. Och sen fick jag berätta. Om mig själv. Om mitt liv, båda i England och här. Om mina relationer, om pappa. Jag fick prata om mina ätstörningar och åren i Portugal. Om Albin och hans schizofreni. Om hur det är att vara en entreprenör och ständigt få kommentarer om det ena och det andra. Om hur det är att vara gift med Victor. När timmen var färdig sa hon "ja, det blev en del" och jag bara skrattade. Skrattade för att jag nu är påväg. Direkt efteråt ringde jag både Victor och Sanna. Började gråta och berättade vad hon hade sagt. Det häftiga var att hon även sa saker hon inte skulle ha haft en aning om. Att hon läste av mig som person. Jag hann inte ens säga att jag har känt mig stressad en tid innan hon lugnt sa "du känns väldigt stressad", och så grät jag igen. När vi pratade om relationer så sa hon att jag verkade som en person som begär mer av mig själv än av andra runt omkring mig. Jag har orimliga krav på mig själv medan alla andra får göra lite som dom vill. Vare sig det är jobb eller vänner. Jag kan vänta på ett mail i en vecka och bli stressad över att jag borde svara direkt, eller så får jag dåligt samvete när jag missar ett samtal från en vän, men att den personen inte har frågat mig hur jag mår på ett tag tar jag inte i åtanke. Det är bara mig det är fel på, jämt. Jag sa att en negativ egenskap jag har är att jag sällan har ett mellanting. Antingen är jag jätteglad eller jätteledsen. Och jag har ett hett temperament. "Men kanske är det de som gör dig till Maja, det är ju din charm och det är förmodligen det som Victor älskar allra mest". Och så grät jag. Jag gråter nu när jag skriver. Jag vet inte varför egentligen. Kanske för att jag och mina tankar som alltid är så hårda mot mig själv får höra en annan individ förklara för mig hur det egentligen är. Någon som förklarar hur en annan hade tänkt. Jag pratade med Victor en timme igårkväll och berättade allting. Tårarna slutade inte rinna. Jag återberättade iakttagelser hon hade gjort och hur hon hade formulerat sig. Det var sådan kraft i hennes meningar och ord. Så otroligt häftigt. Och jag såg att Victor blev glad. Jätteglad. Och han ville nog skrika ut "I TOLD YOU SO" men han älskar mig för mycket så han lät bli. Victor förtjänar också att leva med en människa som har harmoni och inte ständigt lider av ångest. I allt för många år har han försökt laga mig på det sättet han kan men nu ska jag laga mig själv. För det är ju bara en själv som kan laga någonting som ångest. Jag och min livscoach satt upp en plan på ett halvår och ska nu höras varannan vecka, antingen över telefon eller när jag är hemma i Sverige. Och till nästa gång så har jag fått en läxa, jag tänkte dela med mig av det i ett annat inlägg. Nu börjar jag. Att hitta harmoni, bli kvitt min ångest och lära mig nya tankesätt. Vem vet hur detta kan sluta. Jag är iallafall spänd och jag är så glad och stolt över mig själv som tog det här steget. Jag ser framemot att bli mer snäll mot mig själv, jag förtjänar det.
