En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga. Jag har inte orkat skriva riktigt hur jag mår här mest för att jag vet att så många har det värre än vad jag har och jag vill inte trampa någon på tårna. Dock så har jag märkt när jag har pratat med er på instagram att alla börjar med ”många har det värre men jag börjar må riktigt dåligt nu”. Och det måste få vara okej att även om man har jobb och tak över huvudet så måste man även ha rätten att känna känslor kring allt detta, kring situationen runt omkring i världen. Det här är ju min blogg och alla ni som är i lockdown här i England (eller något annat land) och har levt här senaste året förstår precis vad jag menar. Igår grät jag länge framför Victor om den här situationen. Det här börjar verkligen att tära på mig och helgerna som nyss var så mysiga har blivit jobbiga. Jag och Ted Louie har aldrig varit såhär nära varandra men på lördagar, klockan 13.26 när Victor är i en annan stad, regnet öser ner utanför och sekunderna är lika långa som timmar så känns livet tufft. Ensamt. Väldigt ensamt. Jag har varit ledsen över hur mycket jag saknar alla, ledsen över hur mycket jag saknar att ha våra nära och kära här i vårt hus. Saknar att få se TL träffa sin familj. Saknar allting. Saknar ihjäl mig. Saknar att få leva. Saknar att inte vara ensam här. Jag blir tokig när jag ser människor resa runt som vanligt, träffar vänner eller åker på skidsemester. Blir tokig för att det känns så orättvist. Blir så arg för att jag så gärna vill att min mamma bara ska kunna ta ett flyg hit och sitta i karantän i mitt hus med mig. Men det går inte. Ingenting går, och det börjar göra mig riktigt arg faktiskt. Arg över att ingenting verkar gå framåt, arg över att man inte får någon information här i England och arg över att man inte ens får flyga in i landet. Jag förstår att det inte fungerar så, men jag hade så gärna bara velat att mamma kom hit och bara var hos mig. Blir frustrerad att det inte är okej medan man ser så många andra människor trängas i köer på restauranger i affärer eller på fester. Min mamma får inte sitta i ett hus ensam med mig och träffa sitt barnbarn medan andra får leva som dom vill. Jag får inte heller träffa vänner. Jag vet inte riktigt om man förstår nivån här och jag kan tänka mig att det är svårt att förstå de faktiskt reglerna här men man har inte fått träffat flera vänner inomhus på snart ett år. Man får träffa EN kompis utomhus. Att inte få bjuda hem vänner eller få den dagliga fysiska kontakten påverkar mig väldigt mycket. Jag har tillochmed tänkt på hur mycket jag bara vill kramas med människor. Känna kontakt. Känna andras dofter, energier och fysiska närhet. Jag blir även frustrerad just för att vi verkligen har skött oss. Jag tror nog att det är de som provocerar mig mest. Innan jul levde London på som vanligt. ALLTING var öppet och folk levde life. Medan vi här i Manchester fortfarande hade strikta restriktioner i hopp om en normal jul. Men sen, tre dagar innan jul stängs hela landet ner just för att smittan i London och längre ner i landat SÅKLART hade eskalerat. Blir nog så irriterad för att det inte har funnits någon plan överhuvudtaget och vi har åkt på den. Vi som har skött oss. Vi som faktiskt har suttit inne hela jävla hösten blir påverkade av att reglerna i andra städer har varit så annorlunda. Victor får ju lämna huset och träffa sina kollegor (varav alla även är hans vänner), byta miljö och se andra väggar än vårt hus. Och när vi pratade igår sa han just det att tillochmed han tycker att det här är jobbigt, hur jobbigt är det då för mig och för oss som inte kan lämna huset. Jag känner mig ensam ledsen och sorgsen. Trött och arg på allting. Riktigt arg. Och jag undrar när en lockdown gör mer skada än nytta för människors hälsa. Nu vill jag gråta igen och jag vet att jag tycker synd om mig själv nu. Men idag behöver jag det. Herregud jag har i princip varit i det här huset sedan augusti. Inlåst känns det som. Det vore snarare fel på mig om jag inte började bli påverkad nu. Som jag har förstått det så sägs det att lockdown är över i slutet på mars men det betyder ju inte att livet blir som vanligt här. Även om lockdown trädde i kraft i början av januari så känner jag inte riktigt någon skillnad sedan innan, vi var ju i tier 4 vilket betydde att allting var stängt förutom mataffärer och apotek så den enda skillnaden med en lockdown blev att man inte fick gå ut. Och det skrämmer mig att jag förbereder sig mentalt på att lockdownen snart är över men i verkligheten blir det nog inte en så stor skillnad, utan att vi istället hamnar i tier 4 igen bara. Jag läste att restauranger kanske kanske öppnar i slutet av maj och att saker och ting kanske börjar bli lite mer normalt till hösten. Förlåt för opeppigt måndagsinlägg men jag behövde bara få spy ut mig och gråta lite hos er. Jag känner mig bara så himla ensam och ledsen just nu. Februari 2019, höggravid och ute på restaurang i solen <3 Nu ska jag ut och springa, och sen vända den här dagen. Solen lyser iallafall och det känns fint.
