Jag måste säga att även om vi har det helt underbart så är det en del mixade känslor här borta för mig (jag och min ångest, never ending story). När vi sitter i hotellobbyn och spelar Uno och min alkoholfri drink lyser med sin närvaro och sällskapet bredvid försöker febrilt natta deras barn som skriker över hela restaurangen så blir jag påmind om att vår förändring ligger runt hörnet. När jag frågor om alkolfrittbubbel och istället blir hänvisad till sidan med mocktails blir jag irriterad. Och när vi blir placerade i en avdelning för rökning och Victor ber om att få byta bord "because my wife is pregnant" så blir jag återigen påmind. Om förändringen. Jag och Victor har länge velat ha barn men lika länge har vi varit glada över att vi inte har barn. Senaste året trots hans fotboll så har vi kunnat rest lite, ätit härliga middagar både i Paris, Barcelona och Grekland. Vi har älskat det. Bara brytt oss om varandra. Sovit eftermiddag på solstolar och somnat sent på nätterna. Vi har precis kommit i ordning i England och jag med mitt jobb. Och nu ska allt det förändras. Och det gör mig livrädd och ledsen ibland. Även om jag är mer än lycklig 99 % av tiden så kryper den där 1 procenten fram då och då. Tankar som att vi skulle ha väntat och att jag är för ung. Victor är för ung. Varför stressade vi. Vi har hela livet på oss. Men jag har ju förstått nu efter fem månader att det är normalt att känna såhär. Att oavsett om vi hade varit 28 eller 38 så hade vi känt likadant (det är vad folk intalar mig men jag har lite svårt att tro det dock). Men jag försöker att acceptera känslor och förstå att det är normalt. Jag vet att jag kommer älska den här människan mer än livet och att allting kommer att falla sig naturligt i april när vi blir tre. Men jag vet också att jag kommer vilja se till att jag och Victor fortfarande har kvar den här unga kärleken vi har idag. Och jag vet att vi faktiskt har haft många bra år bara vi två, och att ett barn bara kommer förgylla våra liv. Men tankar som tänk om kan komma upp och så blir jag lite ledsen. För ibland känns det lite som om att jag kommer förlora mig själv. Bli mamma-Maja bara. Och inte Maja. Rädd för att Victors syn på mig kommer att förändras. Nu för tiden säger han jämt att jag är vacker, och han kan stanna upp och ta mig på magen. Vilket såklart är så fint och magiskt, men jag blir också rädd för att han kommer att sluta se mig på som galna Maja som han tycker är sexig, hon som är lite här och där, hon som man inte riktigt kan kontrollera. Jag vill inte bara vara mamman till hans barn som han vet från och med i april, bara är hemma och ammar och plockar leksaker. Jag vill vara hans fru också. Jag vill vara den vännen till mina kompisar jag alltid har varit, och inte bara mamma-maja. Jag vill jobba som vanligt och inte bara få mail om nappflaskor från företag. Jag vill ha mitt barn med oss men jag vill inte att hela min verklighet ska förändras för det. Sen vet jag att det har någonting med ens inställning att göra. Och jag vet att den första tiden så är man manisk och det enda man vill se är sitt barn. Och att vara mamma är otroligt. Men efter en tid ska jag göra aktiva val för att bli vanliga Maja igen. Jag är inte alls främmande för hjälp med barnen (det blir nog även ett måste då jag inte känner någon i England som skulle kunna passa våra barn). Jag skulle vilja ha hjälp av någon som kan hjälpa till i vardagen, speciellt när Victor är iväg så att jag kan jobba ensam eller bara ta mig iväg och träna. Vi har ju väldigt bra och tajta familjer men jag tror inte att det kommer bli så att dom hälsar på oss och tar hand om barnet medan vi åker iväg själva, då kommer vi ju umgås allihopa. Så just det där med barnvakt kommer bli klurigt. Men Gud nu kommer jag på mig själv att försvara mig själv för momshaming. Jag och Victor kommer vilja ha hjälp med barnen, punkt. Har aldrig fattat skammen i det, som om att jag vore en sämre morsa för att jag ibland kommer vilja jobba ifred, åka iväg på en middag eller hör och häpna, bara ligga raklång i sängen och vila. Om nått kommer bara mitt barn må bra av det, att ha en jobbande mamma som ibland åker och springer av sig lite energi och tankar på gymmet. Och inte nog med hjälp. Jag hoppas att bebisen tar flaska så jag kan pumpa och Victor mata så ofta han kan och inte bara jag. Jag tror att det kommer vara viktigt för mig, att den timmen i duschen för mig själv kommer vara A och O. Och så vill jag att Victor från start är med och knyter band. Och så vill jag få in bra rutiner, att bebisen sover i sitt rum efter ett tag, äter en viss tid, sover en viss tid. Det låter väl naivt och dumt tänker ni som redan har barn men så känner jag. Att jag ska bli mamma är det största som har hänt mig. Men det ska inte få förändra hela mig och min varelse. Jag vill sitta på en uteterass om några år med ett glas bubbel i handen, känna mig som mig själv, vara lika kär i Victor som idag, och skillnaden är att en liten mini-människa sitter bredvid mig med några djurkex och ett pussel som vi tillsammans lägger. Och när vår lilla älskling ska sova så stannar en trygg punkt hemma med hen medan jag och Victor drar till en trevlig restaurang och delar på en flarra rödtjut. Och så kommer vi förmodligen enbart bara prata om det där lilla underverket men ändå, ni fattar min poäng.
