Var det bara jag som skrek glädjetjut igår? Grabbarna låg i sängen och gosade och jag drog upp gardinerna till strålande sol och FÖRSTA MARS. Det känns som om att man andas ny luft igen. Lite som man trodde att det skulle kännas första januari 2021 så kändes första mars. Ny energi, ny kraft, nytt hopp. Jag är så otroligt glad över att vi överlevde januari och februari och att mars nu är här. Våren är ju min absoluta favoritårstid och jag är pirrig konstant. Jag ser framemot påsk, gula tulpaner och varma vindar. Solglasögon, grus på vägarna och jag längtar tills vi börjar se vår fina skog börja blomma. Jag hoppas dessutom att vi nu i mars kan åka hem en stund. Jag behöver det, Ted Louie behöver det och det vore bara så magiskt att få åka hem när Victor åker iväg i tio dagar under landslagssamlingen. Dessutom fyller ju lilleman år och jag vill verkligen att han ska få träffa sin familj då. Jag har inga förväntningar för det har man väl inte längre men jag har ett litet hopp om att vi får åka hem en sväng i mars. Utöver det ser jag bara framemot ny luft och ny energi. Jag har läst att all den jobbiga tunga energin som har varit kring oss så länge nu ska ta slut och att alla ska se ljusare tider nu. Mars 2017 i Lissabon. HERREGUD känns som ett helt liv sedan. Mars 2018 så var vi i Paris! Som jag kan sakna den här perioden i livet. Vi hade precis flyttat till England och ganska så ofta var Victor ledig två, tre dagar bara sådär. Så vi hade chansen att åka till Paris (tar en timme) och sova två nätter bara sådär. Mars 2019, här gick vi i väntans tider och trodde det var mer än en månad kvar tills Teddan skulle komma men det var ju bara några veckor! Och mars 2020 spenderade vi första halvan här innan vi tog vårt pick och pack och flydde hem till Sverige för en stund. ÅH så glad jag är över att mörkret nu är bakom oss och att ljusare tider faktiskt är här. Nu vänder det älsklingar. Nu måste det vända.
