Idag så har vi varit gifta i ett helt år. Det har gått så snabbt, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Det är få minnen i livet jag ser tillbaka på med så mycket kärlek som jag gör med den här helgen. Sagohelgen på Krägga Herrgård. Livets helg. Kärlekshelgen. Helgen vi blev man och fru. Vi två. Foto: Sandra Moreira och Emma Eriksson Nu har jag vant mig vid att säga ”min man” istället för ”min kille”. Ringen på fingret saknas när den inte är där och att få vara en enhet med Victor på det här sättet är det bästa som har hänt mig. Att få gifta sig med sin kärlek är så mycket större än vad jag någonsin hade trott, så mycket kraftfullare. Och att få dela det med våra nära och kära, som bara var där för oss, var så stort och vacker. Att få fira kärleken. Och det är otroligt att så mycket som kan hända på bara ett år. Det största är såklart, vår son. Vår lilla älskade Ted Louie som kom till strax därefter. Att det var just han som kom till oss är så självklart. Att fira bröllopsdag blev helt plötsligt någonting heligt för oss, vi firar inte längre vår årsdag och alla hjärtans dag känns inte så viktigt. Men den här dagen. Den ska alltid firas. Stort som litet det spelar ingen roll, bara vi är med varandra. Fira den dagen vi lovade varandra evig kärlek. I motgång och medgång. I nöd. Och i lust. Alltid vi. Jag har köpt en vit klänning dagen till ära och en liten present, i bomull såklart. Och ikväll har vi barnvakt för att smita iväg några timmar på vår gata för att äta en middag, bara vi två och en flaska rödvin. Min stora eviga kärlek och jag.
