Idag gick jag hem från stan ensam med en sovandes Ted Louie i vagnen efter en fika med en kompis, i hörlurarna spelades Home to you med Sigrid och överallt gick människor upptagna med sitt. Det regnade lite och förbi åkte varma bussar och bilar. Och även om jag på sätt och vis njöt där i mörkret, av kylan, musiken och att just jag fick gå där med en barnvagn, med mitt älskade lilla barn i, så slog det mig hur ensamt det kan kännas. Jag fick en snabb känsla i mig som om att jag var den mest ensamma människan i världen och tanken att gå hem till lägenheten gjorde mig låg. Det som värmer mig idag är ju såklart Ted Louie. Hur klyshigt det än låter så är man ju aldrig ensam längre. Det är jag och han. Och så har jag så himla många andra människor runt omkring mig och hela dagen har varit full med grejer. Men det spelade ingen roll. Jag kände mig ensam. När jag gick i mörkret så var det just det, så otroligt mörkt, och ensamt och kallt. Så jag tänkte det att de måste vara så himla många som känner sig ensamma just nu i den här perioden. Hur mörkret spelar en ett spratt, det blir som den mest fruktansvärda pmsen konstant när man liksom lofsar fram under sin luva. Det spelar ingen roll hur många vänner man har, hur upptagen man är i livet eller vad man precis har gjort, en stund i det här mörkret spelar verkligen hjärnan ett spratt. Och det fick mig även att känna en otrolig empati för de människorna som är väldigt ensamma. Jag såg en gammal gubbe gå på gatan och jag hoppas så innerligt att han var påväg hem till en tant som hade en kanna te klar på spisen. Det är en svår känsla att känna sig ensam. Och någonting man nästan kan skämmas över. Att man är den enda i världen som känner så och att det därför måste vara fel på en själv. Jag har känt mig ensam ganska länge nu i mitt liv i olika perioder. Sen jag flyttade till Victor i Portugal har perioder kommit och gått där jag har fått lära mig hantera ensamheten. Han har varit borta mycket medan jag har varit ensam hemma och andras liv har fortsatt här hemma. Så många lördagar jag har sett vänner dricka vin tillsammans eller på söndagen ätit en brunch. Det blir en känsla man tillslut ändå vänjer sig med. Och faktiskt kommer tillfreds med. Jag kan älska att vara ensam. Det ger mig oftast energi. Men ibland slår den till, rakt i magen. Som idag. När jag gick ensam i Vasastan. Så jag tänkte bara skriva det till er. Om det är någon annan som känner sig ensam. Vi kan vara ensamma tillsammans ikväll. Och påminna oss själva om att det är mörkret som lurar oss.
