När liten blir stor | Maja Nilsson Lindelöf

Förra veckan var en stor vecka. Ted Louie började Prep 2 vilket är sista steget innan han nästa september börjar skolan. Allting är ju tidigare här i England och det känns faktiskt helt galet hur snabbt tiden har gått. Det hade nog inte känts så om vi hade bott i Sverige med deras skolsystem tänker jag.

Nu i förskolan lär han sig matte, engelska. Dom bakar, har olika slags gympalektioner (fotboll, yoga, dans), dom lär sig spanska i Prep 2 och dom planterar och har sig. Varje dag något nytt. Samtidigt som jag tycker att det är fantastiskt att se honom utvecklas och lära sig så mycket så känner jag ett visst vemod. Jag vill bara att han ska ha kul och få leka med bilar eller klä ut sig till Buzz Lightyear. Men Victor tröstar mig med att det nog låter mer strikt än vad det är. Jag vet att dom häromdagen hade "matte", lektionen hade gått ut på att fiska upp låtsasfiskar ur en liten fiskdamm för att sen räkna hur många man kunde fånga. Så ja, det är ju säkert roligare än vad det låter. Däremot fick han mig sig sin första "läxa" hem idag. En bok utan text där som vi ska läsa till nästa onsdag och diskutera kring. "Vad ser du på den här bilden" "Vad tror du att dom gör där". Aldrig någonsin har vi känt oss så vuxna som när han kom hem med den i sin lilla skolväska och sa "titta här vi måste göra". Vi läser ju mycket böcker här hemma och Ted Louie älskar att läsa så det ska bara bli mysigt, men ÄNDÅ. Ted Louies första hemuppgift???? Galet.

Hur som helst så är Ted Louie redan tre och ett halvt år. Och han är så stor. Han är lång nu och det ser nästan surrealistiskt ut när jag bär honom upp för trappan när han har somnat i soffan. Snart är han väl längre än mig. Han pratar så mycket nu och skiljer på svenskan och engelskan. Han säger ifrån ordentligt om han blir upprörd över någonting och då och då säger han "Vill vara ensam nu" och så går han upp till sitt rum för att få leka ifred från Francis. Det är en sån där nyckelstund som får mig att stanna upp. När jag hör honom leka ensam i sitt rum. Vart tog tiden vägen? När blev han så stor. Jag kan inte ta in det.

Men faktumet är ju att det faktiskt bara blir bättre och bättre desto större ens barn blir. Oj så roligt jag har med Ted Louie och varje dag är ett stort äventyr. Han blir så exalterad över så mycket i livet och han är ta mig fasiken alltid glad. Han ger mig all livets energi genom att bara väcka mig och säga, lite beskyddande " Mamma, Fjancis är vaken nu". Om vi inte är så snabba upp så kan dom roa sig själva inne i Francis rum ett bra tag, Ted Louie står och har show med massa leksaker och Francis står i spjälsängen och skrattar. Idag lekte dom ensamma där i 30 minuter, fråga mig inte vad dom gjorde, jag har ingen aning, jag hörde bara skratt och fick tillslut komma för att Ted Louie hade hoppat ner i sängen med Francis och kom inte upp.

Han tar varje möjlighet han kan till att göra det mysigt. Släcker lamporna, tar ned sitt täcke och plockar fram ljus som jag ska tända. Han är en riktig mysgroda och det har han ju absolut fått från mig. Han pratar mest hela tiden, om stort och smått. Och det är så roligt att få följa.

Härom natten väckte han mig upprörd över att jag andades för mycket och högt på honom. "Du får ligga min säng mamma, jag och pappa ligga här. Mamma du gå nu". Tillochmed 02.25 en natt får han mig att skratta.

Han är lite mer varsam igen mot Francis, vi hade en period där han var riktigt trött på sin lillebror men det har gått över till ett fint samspel dom emellan och dom har så roligt tillsammans nu. Jag kan lämna dom ensamma i lekrummet och hör hur dom båda kiknar av skratt. Det finns ingenting vackrare i världen än det. Han leker helst med bollar eller sina Avengers. Då och då vill han leka annat med mig. Då målar vi naglarna tillsammans, testar olika läppstift och leker med mina diadem. "I am a cool princess mommy", yes you are, yes you are. Och stolt berättar han sen hur han fick komplimanger på förskolan.

Han är lika fundersam och djup som han alltid har varit. Häromdagen började han gråta i bilen när han frågade när Labile skulle komma tillbaka. "Alla kompisar lämnar mig, varför?". Ofta frågar han djupa stora frågor och han förstår stora känslor på ett sätt som jag inte riktigt vet om det är vanligt när man är så liten. En dag skulle jag och Victor ta varsin bil och en av oss släppa av honom vid förskolan. Han kunde knappt välja vem han skulle åka med och när han väl hade valt Victor kom han fram till mig, tog min hand och frågade "Mamma, du inte blir ledsen då?". Han är så fin. Och jag är väldigt stolt över att han är så känslig och fin, och jag ska göra allt jag bara kan för att han ska bära med sig det genom livet. Att vara en fin själ. Och att det är viktigt att vara snäll. Samtidigt som man alltid ska stå upp för sig själv.

Tre och ett halvt år gammal. Min Ted Louie. Tänk vad tiden har gått. Samtidigt som jag inte kan minnas ett liv utan honom. Älskar att vara hans mamma. Och älskar livet med honom.