Gott nytt år! | Maja Nilsson Lindelöf

Hösten är ju årets nystart, årets nyår, iallafall för mig. Och vi pratar om det i veckans podd. Jag har alltid älskat hösten och det måste vara någonting mer än att jag älskar regn, tända ljus och filtar. Det måste vara att det varje höst, i princip hela ens liv har hänt någonting nytt. När man gick i skolan så började man en ny klass eller kanske tilloch med en ny skola. Eller så var man äntligen den som gick i 9an eller 3an på gymnasiet. Efter skolan så jobbade jag och det var några år där mitt liv puttrade på, jag jobbade på somrarna så kontrasten blev inte så stor när hösten väl var där. Jag minns iochförsig att jag för fem år sedan blev hejdlöst förälskad i Victor och hur den hösten var bland det finaste jag har varit med om. Och efter det så innebar återigen hösten nystart. Jag började plugga marknadsföring på hösten och vi har ofta bytt lägenhet efter varje sommar. I fotbollsvärlden innebär det ju även att transferfönstret är öppet så har inte vi flyttat så har många vi känner flyttat och fått en nystart. Saker och ting har förändrats. Vilket jag älskar.

Jag älskar förändring. Att få växa. En del människor ser det som någonting negativt. Att förändras. Medan jag aldrig har förstått varför man skulle vilja vara samma person man var på gymnasiet, eller fortfarande bo på samma plats eller umgås med exakt samma människor. Jag vet inte då hur man ska kunna utvecklas och se världen samt sig själv på ett annat sätt.

Det senaste året har nog varit det mest omtumlande året i mitt liv. Jag har känt att jag för första gången på många år har en plan med mitt jobb och min karriär. Jag vet exakt vart jag vill och jag har under året som har gått växt en hel del för att kunna nå dit. Jag är stolt över mitt år som influencer, stolt över hur jag på mitt egna sätt har vuxit i den här världen. Jag har ju en plan med allting och det känns viktigt för mig att allting har gått som jag har tänkt, att jag har kommit lite längre fram med det jag vill.

Jag har även varit med om en hel del på det personliga planet vilket jag tror går hand i hand med vår flytt till England och min nya självkänsla. Mitt och Victors nya liv och kanske rent av min nya karriär. I Lissabon var jag ofta vilsen, grät nog varje dag, hade grovångest och var nästan deprimerad i perioder. Eller jag var nog deprimerad nu när jag ser tillbaka i efterhand. Jag hade ätstörningar och visste inte vem jag var. Att sedan växa i sig själv som jag har gjort senaste året kan såklart upplevas som märkligt. Nästan provocerande. Det är ju lättare att vara vän eller bekant med den tjejen som ligger i sängen och gråter och ringer varje dag än den som har fullt upp med sitt. Jag har även märkt att jag inte vill ha människor i mitt liv som inte en enda gång frågar hur det går för mig, för jag vet, att jag alltid är den som frågar om skolan, det nya jobbet eller ens relationer. Oavsett vad personen jobbar med eller vart den bor. Men att fråga mig är inte alltid så naturligt längre, varför vet jag inte. Kanske tror man att likes och kommentarer från främlingar på nätet gör att man inte längre behöver höra det. Vi alla vet ju att även om man blir glad av en komplimang från sin kollega eller en bekant så slår det inte att få höra en genuin komplimang från sin mamma, man eller vän.

Det har varit förändringarnas år helt klart, någonting jag även tror är nödvändigt. Jag läste någonstans att det är vid just 25årsålder som saker och ting börjar att förändras. Och jag har kunnat checka av det nu. Med det sagt så är jag redo för förändring 2.0. Jag vet exakt vart jag vill, och jag vet exakt hur jag ska göra för att nå dit. Det känns häftigt. Och jag är glad att jag tillslut har hittat mig själv och har varit med om det här året. Jag vet exakt vem jag är idag, jag är Maja Nilsson Lindelöf. Maja Nilsson, 20 år, med hennes dåliga självkänsla, vilsenhet och beroende av andra människor fick stanna kvar som ett fint minne i Västerås. Och de människorna som bara vill kännas vid henne får nog stanna där med henne.

Gott nytt år hörni.

21 augusti 2014, jag hade två veckor kvar på jobbet i Oslo innan jag skulle ut och resa i Asien i tre månader. Och i december samma år flyttade jag till Lissabon och min Victor.