Alla vet ju att när man är ifrån varandra så blir man påmind om hur mycket man egentligen tycker om varandra. Även om jag ofta skojar här och i podden om vårt förhållande så vet alla som känner oss hur sanslöst kära vi är i varandra. Att jag kan klaga på honom och hans dåliga vanor spelar ju ingen roll när man vet hur jag tittar på den där människan. Jag tror säkert att det kan låta naivt när jag pratar om oss. Vi är ju trots allt bara inne på år sex tillsammans och vi är nu gifta. Att vi ska vara tillsammans föralltid är någonting vi verkligen tror på men med det sagt så förstår vi ju även att det kommer krävas jobb. Men nu vill jag bara skriva om kärlek. På ett naivt och knäppt sätt. För jag älskar honom så mycket att jag just nu bara vill flyga hem till England och pussa på hans ögonlock och lukta i hans nacke när han nyvaken på morgonen varken vet vad klockan är eller i vilket land han befinner sig i. Jag vill bara ha honom nära. Vara med Victor. Leva med honom. När jag är ifrån Victor så kan jag märka hur smådetaljer i livet får mig att skratta. Saker som han har lärt mig eller försöker lära mig. Hur hans tillvaro i min vardag saknas när jag är ensam. Han tjatar jämt på mig om att stänga tandkrämslocket. Han kan ropa in mig i badrummet för att visa hur den torkade tandkrämen har fastnat kring hela tuben och hur han med en sax måste plocka bort det för att få ut någonting på sin tandborste. En stund i vår vardag då jag vill slå honom, fast jag alltid skrattar när jag ser hans irriterade min och hur han lugnt och pedagogiskt ska visa hur man stänger locket. Som om att jag vore fem år. Jag längtar tills han i framtiden förklarar samma sak för våra barn. Så häromkvällen skulle jag borsta tänderna här hemma i Västerås. Och ur den relativt nya tandkrämstuben kom ingenting ut. Det spelade ingen roll hur hårt jag tryckte den stela tandkrämen vägrade flytta på sig så jag fick skruva loss locket och med en kniv skära av det hårda lagret av tandkräm. Och så slog det mig. Hur min livskamrat i livet försöker lära mig en någon så banal grej som att stänga tandkrämslocket för att underlätta vardagen. Och så skrattade jag tyst för mig själv. Och önskade att han låg i sängen i sovrummet så att jag kunde gå ut och berätta för honom hur jag frånochmed nu verkligen ska försöka börja stänga locket. För han hade ju rätt. Och att jag tycker det är fint, att han år efter år försöker att lära mig samma sak utan att liten del i mig tar in vad han säger. Han avskyr när jag äter mat i sängen. Någonting jag ser som vardagslyx har han aldrig förstått. Äta gör man i köket, i sängen sover man. Jag har aldrig förstått vad han menar egentligen, vad spelar det för roll. Men så efter några dagar ensam i Västerås så inser jag att jag har smulor i hela sängen och någon fläck av en mangodressing på kudden. Känslan av vår hotellsäng vi har här i Västerås är försvunnen och jag måste idag tvätta lakanen. Och det fick mig att längta hem till England och vår icke fläckiga säng, och att på kvällen få krypa upp och värma mina kalla fötter mot hans vader och somna på hans bröst. Och alltid lova att jag ska orka se hela filmen men ändå alltid somna fem minuter senare. Och att han låter mig göra det och ser klart filmen själv istället. När jag var hos min livscoach så pratade vi om relationer. Om vänner som har kommit och gått och om mina relationer idag. "Berätta om dina bästa vänner" och jag rabblade upp dom med stolthet i rösten. "Och så Victor såklart, han är min bästa vän". Och när jag sa dom orden så slog det mig. Att han inte bara är min kärlek, utan även, genuint, min allra bästa vän. Han som vill mig allt gott i livet, och jag för honom. Hur vi tillsammans tar oss igenom livet. Framgång som motgång, toppar som dalar. Han som vet allt och lite till. Och han som älskar mig, allt han kan och lite till. Han vet det där man inte berättar högt. Det man skäms över som man gjorde när man var liten eller alla elaka saker man har gjort i livet. Och så vet han allt det bra också. Och så vet han allt det där man inte ens vet om en själv. Det var en fin stund där i fåtöljen hos min nya livscoach. För jag har sällan reflekterat över just det, att han verkligen är, min bästis. Det har slagit mig hur Victor tar aktiva val i vardagen för att låta mig vara precis den jag är. Jag älskar julen. På ett sjukt sätt. Fast även på ett härligt sätt. Det är en epidemi som går i släkten, exempelvis beställde jag en adventskalender häromdagen som endast finns i England på begäran av mina kusiner. Som är två vuxna kvinnor. Jag hoppas att den här hysterin smittar av sig på våra framtida barn såklart. Victor skulle aldrig erkänna det men jag vet att han också hoppas det. Hur man redan den första december börjar bli peppad på vad som komma skall. Jag vill göra adventskalendrar och baka pepparkakor, spela julmusik i högtalarna och köpa Lucia och tomtedräkter till barnen. Jag ska göra dom lika maniska som jag så att Victor tillslut inte har något annat val än att fullkomligt älska julen lika mycket som vi. Men det slog mig att jag älskar hur han försöker att älska någonting som han egentligen ogillar med mig. Men han låter det vara. Och han följer med och köper nya tomtar och ljusslingor varje år ändå och försöker att se lite glad ut för att inte göra mig ledsen. Älskar honom för det. Har förövrigt döpt om honom till Grinchen. Och igår var jag hemma hos min svärmor, vi åt middag hela familjen och tittade på Victors match. Jag tänkte på att det verkligen är en ynnest att ha den relationen till min mans familj. Det är verkligen inte självklart. Och så slog det mig att jag inte har sett Victor på tre veckor, och att vi alla i rummet delade samma känsla av saknad med även rutin. Vi är vana. Med att så är våra liv. Victor är med ibland, men oftast inte. Men vi har varandra. Och vi alla ses snart. Och det är de viktigaste. Det var fint. Och är fint. Hur jag med dom verkligen kan dela känslan av att sakna ett vanligt liv i Sverige med alla samlade samtidigt. Och jag älskar att han stör sig på att jag säger fel efternamn. Att han tänker på det. Att vi nu, och för resten av livet ska dela efternamn och att jag måste skärpa till mig och lära mig. Och så älskar jag att han mer än ofta bekräftar mig och berättar att han är stolt över mig. Med Victor kan jag flytta berg och nå precis alla drömmar jag vill. Och så älskar jag förresten att jag har varit i Sverige i tre veckor istället för hemma i England för att jobba och gå på viktiga möten, och att det enda han har ifrågasatt är hur bra det har gått och vad jag har kommit fram till. Men på lördag går flyget äntligen hem igen och då ska torra tandkrämstubar och smulor i sängen bytas ut mot Victor istället, ingenting gör mig gladare än det.
