Ont i mammahjärtat | Maja Nilsson Lindelöf

Dag två av inskolning för Francis och jag sitter ensam på ett fik, går igenom mailen, jobbar och väntar på att klockan ska bli halv elva. Francis blir ju ett år den 7e oktober och redan när jag var gravid ansökte vi om en plats till honom på förskolan nu till hösten. Och vips så gick tiden och nu är det dags.

Den här gången känner jag mycket mer vemod än vad jag gjorde med Ted Louie. Kanske för att med Teddan hade jag ett större behov av att ”vara mig själv igen”, ”vara Maja”. Medan jag idag har landat mycket mer i min mammaroll och inte alls har samma behov av att inte bara vara mamma dessa småbarnsåren. Sen vet man ju med tvåan att allting går så fort. Tiden springer iväg. Och jag vill stanna tiden, vara med mina små barn och njuta. Fast jag VET att jag oftast njuter mer och är en bättre mamma när jag har haft en stund för mig själv också och bockat av mina måsten i lugn och ro, som är en del som egenföretagare. Det handlar ju om en balans. Jag är ju självklart en bättre mamma dom dagarna Victor är hemma, jag har hunnit jobba och gjort mitt en stund. Än dom dagarna när Victor är iväg, båda skriker i kör och jag svarar med ”JAAA KÖTTBULLARNA KOMMMMEEER” och höjer volymen på Bolibompa på tvn, helt svettig och irriterad samtidigt som jag försöker svara på mail.

Jag rivs lite med mina hjärnspöken faktiskt. I praktiken kan jag vara hemma med Francis för jag jobbar hemma och måste inte gå till ett kontor som ligger någon annanstans. Men jag vill och måste lägga in en ny växel med Lis Bonne Atelier och då vill jag lägga allt mitt fokus på det x antal timmar. Och resten av timmarna allt mitt fokus på barnen. Jag har blivit väldigt mån om att inte mixa mina två världar med sociala medier och jobb med familjen och mitt egna privata liv. Och då känns det självklart lättare och bättre om Francis får vara på förskolan medan jag jobbar. Eller tar en timme för mig själv på lunchen på gymmet mellan möten. Och jag glömmer liksom bort eller förminskar det faktum att jag varken har en mormor eller farmor här som kan hjälpa till ibland. Eller vänner som kan vara barnvakt en stund. Hade jag bott i Sverige hade jag ju inte varit hård mot mig själv om mamma tog barnen en dag. Victor är borta mycket och det får jag inte heller glömma bort. Att jag är ensam mycket och att det inte är fel att ta hjälp. Det. Är. Inte. Fel. Att. Ta. Hjälp.

Ted Louie började förskolan i samma ålder (1 år), två dagar i veckan tills han blev två, då ökade vi till tre och tillsist fyra när han var runt 3. Dessutom har ju vi alltid haft lyxen att kunnat lämna sent och hämtat tidigt, vi lämnar vid halv tio och hämtar runt tre. Det var faktiskt inte förren nu i september som Ted Louie började gå fem dagar i veckan, mest för att dom lär sig så mycket nu och han älskar sina kompisar och lärare så han tyckte det var så tråkigt att vara hemma med mig och Francis varje tisdag.

Så efter mycket om och men ska Francis nu börja två dagar i veckan på förskolan i oktober, fem timmar åt gången varav två sover han. Jag ser att han är mer social än vad Ted Louie var i den åldern och han blev knappt ledsen när jag lämnade av honom för en stund sedan. För oss blir nog det här perfekt. Jag kan göra mitt, boka in möten utan att slå slint på mig själv och få andas och bygga på mitt företag. Jag är en sån person som tror på att barnen utvecklas snabbare och blir tryggare i sig själva om man tidigt lär sig vara bland andra barn och vuxna. Ted Louie är den mest sociala ungen jag vet, aldrig blyg och alltid nyfiken. Han kallar alla andra barn för ”friends” och vart vi än går så skaffar han nya kontakter. Så jag landar ändå i det, att jag vill att Francis ska bli likadan och då kör vi samma för honom. Det blir bra. Även om det värker lite i mamma-hjärtat. Det hör ju till. Men Ted Louie är det jag är absolut stoltast över i världen och jag vet att han kommer att ta sig fram i livet med bravur, och hans sociala kompetens kommer att ta honom långt. Och det är så mycket att tacka hans fantastiska förskola för.

Ibland fascineras jag bara över det här med det dåliga samvetet. I mycket annat i livet är jag så säker på min sak, och även om jag helt innerligt vet att jag är den absolut bästa mamman till mina två barn, så biter det dåliga samvetet i mig. För att jag väljer att sätta dom på förskolan. Helt galet när man tänker efter. Men ibland blir det så svårt när man har ett val. Hade jag bott i Sverige med ett annat jobb hade jag förmodligen behövt gå tillbaka till jobbet nu (fysiskt) och antingen hade Victor varit pappaledig nu eller så hade Francis fått börja förskolan fem dagar i veckan istället. Så det är som att det dåliga samvetet trycker ner respekten för mitt jobb. Som att det inte är lika mycket värt som andras. Men det är de ju. Och jag kommer att kunna prestera mycket bättre ensam uppe på kontoren än med honom på höften. Och han kommer att ha det mycket roligare än att vara med på mina teams-möten.

Men nu har jag bestämt mig. Och det kommer att bli toppen. Bra för Francis. Bra för mig. Och när allting har lagt sig ser jag framemot det här året. Att få vara mamma och att få gör mitt, på samma gång. Få driva mina företag och kämpa på med den drömmen. Och så får man fasiken bli bättre på att sluta vara så hård mot sig själv.

Nu ska jag njuta av min kaffe, och en stund av tystnad och av att bara sitta still.