Onsdag mitt i livet. Ett lugn har infunnit sig i mig och idag är en väldigt bra dag. Det har varit hektiska veckor minst sagt men nu väntar hemmamatcher för Victor vilket i sin tur betyder att han kommer att vara hemma några dagar i streck och inte åka direkt, underbart. Jag har väldigt mycket på gång nu så att balansera mitt liv som mamma, fru, vän och affärskvinna har minst sagt varit utmanade. Jag har oftast varit väldigt snäll mot mig själv när det kommer till min mammaroll men nu senaste veckorna har jag känt mig ledsen. Ledsen över att jag har haft mycket annat som har stressat mig och tagit upp min tid, ledsen över att jag så gärna vill så mycket med min karriär samtidigt som jag slits med tankarna om hur viktiga dessa åren med TL är. Ibland är det som om att jag inte litar på min egna känsla, jag vet att jag njuter, så mycket av allting som har med den där lilla människan att göra. Men så får man höra att oj, jaha du är inte hemma med honom fast du egentligen kan, du måste njuta nu Maja, småbarn mår bäst av att sitta inlåsta i ett hus med sin mamma 24/7, och så försvinner hela min känsla kring situationen. Känslan jag egentligen är trygg med. Att jag njuter, och det är tack vare, avlastningen jag får genom förskolan, eller när mamma är här på besök eller när svärmor kan ta honom ett dygn i Sverige när vi är där. Vi alla har ju olika åsikter om det här men jag vet att många av er känner som jag gör. Man vill köra sitt race OCH vara världens bästa mest närvarande mamma. Men när Victor är iväg såhär mycket och att bo i ett land utan vänner och familj kring sig som kan hjälpa till så blir vissa dagar helt upp och ner och jag lägger mig helt gråtfärdig och stressad i sängen vid halv tolv på natten. Senast jag pratade med min psykolog sa hon till mig att jag måste påminna mig själv om att jag gör så gott jag kan. Jag gör ju verkligen det. Och det är ingenting fel med att vilja jobba hårt, följa sina drömmar och samtidigt vara mamma. Livspusslet är svårt för alla och vi måste komma ihåg att vara snälla mot oss själva. Det jag försöker påminna mig själv om är att när det blir såna här perioder så måste det också få vara okej. Ibland kan jag lägga så mycket skuld på mig själv över saker jag inte borde ha skuld över. Typ som igårkväll, helt slut efter att ha klämt in så mycket jobb som bara möjligt på bara tre timmar medan Teddan sov sin nap och sen lekte med Sandra, försökt svara på mail lite då och då samtidigt som jag har lekt med bollar. Vi åkte till ett lekland (för att jag hade så tydligt samvete men egentligen var jag så trött att jag ville svimma) och väl hemma vid sextiden satt jag på tvn till Teddan så att jag skulle kunna laga ihop en trevlig middag till oss. Då står jag där och får dåligt samvete över att han sitter ensam i soffan med sin vatten i handen och snuttis i andra och tittar på Lejonkungen. VARFÖR? Varför i hela friden skulle inte det vara okej? Självklart måste jag ju få ihop vår vardag och att ställa mig och laga en god pasta till oss medan han sitter sex meter bort i en soffa är ingenting jag borde ha dåligt samvete över. Men där stod jag, med tårar i ögonen. Jag har också dåligt samvete över att vi funderar på att lägga till en extra dag på nursery. Nu går han måndagar, onsdagar och fredagar och han ÄLSKAR det. Han säger knappt hejdå till oss utan springer in direkt innan pedagogen ens har hunnit ta av honom skorna. Om det skulle betyda ett mindre stressigt liv för mig så varför ska jag ha dåligt samvete över det. Det bör tilläggas att jag verkligen är duktig på att vara i nuet, utan telefon och allt sånt när vi är tillsammans men även om det ibland inte blir så någon gång ibland, så måste det få vara okej. Nu när Victor har varit iväg har jag haft så mycket på min agenda som blir helt omöjligt att klara av med Teddan hemma, eller självklart kan han vara det, men hur snällt är det mot honom. Och det andra alternativet är att jag jobbar från 19.00 till sen natt för att få sakerna gjorda. Och då blir jag inte heller en bra mamma dagen efter. Och tredje alternativet är att jag blir en hemmafru istället. Jag är glad att jag har min mamma i det här, hon påminner mig om att jag faktiskt är betydligt mycket mer med TL än vad jag tror och ger mig själv cred för. Vi sitter ihop han och jag så att han får gå en dag till på nursery kommer han förmodligen bara tycka är kul och skönt att slippa mig en stund. Dessutom går ju våra liv i perioder, om det blir en stressig höst för den här familjen så får vi lösa situationen så att det blir bäst för alla. Och i vår kanske det blir lugnare och då avbokar vi en dag på nursery. Hösten och vintern är känt i vår fotbollsvärld för att vara den mest hektiska perioden men det blev en riktig chock i år när det slogs ihop med min hektiska period. Jag ska berätta mer om vad all min tid går till längre fram, men det är de absolut största i min jobbkarriär hittills. Någonting som ligger mig varmt om hjärtat. Och det måste få vara okej, att både jobba hårt och vara mamma, ibland en supermamma och ibland en trött mamma. Bara för det, är man inte en dålig mamma. Vi gör så gott vi kan.
