Det kommer och går, det där värkande hjärtat man får samma sekund som man blir mamma. Paniken över att tiden går för fort. Ted Louie är två år nu och jag har nog aldrig varit mer kär i den där lilla människan. När man sitter hemma med en nyfödd, eller när man inte har barn alls så tänker man ju att det gulligaste som finns är ett litet spädbarn och att barnen aldrig blir så söta som första tiden. Och man tänker att tvååring är en stor heffaklump som springer omkring och är lite jobbig. Men ack så fel man har (tycker iallafall jag). Alla åldrar och faser är otroliga och att få vara mamma och att se ens barns utveckling är den vackraste gåvan i världen. Men denna åldern är helt klart min favorit. Varje dag skrattar vi här hemma, han är så gullig att jag inte kan få nog av att pussa hans kanske lite för runda kinder. När han säger help please mamma HOPPAR mitt hjärta bokstavligen till och när han härmar Victor likt en papegoja får jag nästan tårar i ögonen. Häromveckan beklagade sig Victor över någonting och sa "ÅH jag orkar inte" och la huvudet mot bordet och en sekund senare ser man Teddan mumla något som låter som "orkar intee" och lägger huvudet mot bordet. Det är så otroligt underhållande och häftigt att se. Helt plötsligt har man inte ett litet barn hemma utan en liten människa. En liten människa som har kommit till tack vare oss. Det händer någonting i en när man får se en oförstådd liten bebis växa till någon som har sin egna röst. När han sätter armarna i kors vid matbordet, puttar bort sin tallrik med mat och säger ”no mat Mamma, nooo mat mamma” vill jag liksom krama ihjäl varelsen. Eller när jag försöker pilla bort snor ur hans näsa och han tittar surt på mig, tar upp fingret och mumlar noo mamma och går till Victor istället. Eller när han smyger upp till en och viskar ”glaaaass” i ens öra i hopp om att det nog ändå är fredag trots allt. Min hjärna klarar inte av hur GULLIG han är och jag kan skriva en hel novell om saker han gör just nu. Varje dag nya upptåg och nya upptäcker. Idag när jag lämnade av Ted Louie på förskolan vid nio började jag gråta. Han sprang in i sin nya Teddy-jacka, vinkade och ropade Byee mommy och där stod jag, med hela dagen framför mig och mitt barn var överlycklig över att få vara på förskolan, utan mig och med sina kompisar istället. Tiden går för fort. Och det är ingenting man kan ta till sig förrens man själv har barn. Jag tror verkligen inte det. Men minst en gång per dag sticker det till i mitt hjärta för att jag vet, att jag en dag kommer att se tillbaka på just dom här dagarna, och önska att jag fick ha den där sprudlande tvååringen bredvid mig igen. Haha jag gråter när jag skriver detta, det är en sån dag idag. Min lilla älskade fina Ted Louie. Så ömsint, snäll och iakttagande. Smart och klipsk och samtidigt så busig och skrattig. Må han aldrig sluta HOPPA upp ur soffan när han hör en bra låt och ropa DAAANS och dra oss alla upp för att stå bredvid honom och dansa. Jag vill frysa den stunden och kunna uppleva den om, och om, och om igen. Jag vill stanna tiden. Och ha det såhär ett tag nu. Jag vill hinna njuta av utvecklingen som sker nu och inte hoppa direkt till nästa nya grej han har lärt sig och glädjas över det. Jag vill inte att han ska lära sig dansa ordentligt, utan jag vill att han alltid ska stå där och "dansa" på sitt lilla tvååriga-vis. Jag vill stanna tiden. Men det kan jag inte. Så istället hämtade jag honom lite tidigare idag, och så gick vi ut på stan och fikade tillsammans. Bara han och jag. En sak jag lärt mig är att den här känslan inte kommer att försvinna, och att det enda jag kan göra för att lätta den är att verkligen vara i nuet. Lägga undan mobilen, och vara med Ted Louie. Det gör att det går att hantera känslan lite bättre iallafall. Får mig att känna att jag suger ur det sista ur varje sekund tillsammans med honom. Och det får mig att känna mig trygg i att jag inte kommer att se tillbaka med sorg senare i livet.
