Wow säger jag bara. När jag skrev inlägget igår var det enbart för att få min sak sagd, att jag på någon av mina kanaler iallafall har försvarat mig själv och att jag då liksom har gjort mitt och att resten av världen sen får tro på vad dom vill. Men så kommer ni in, och bara gör så att hela mitt hjärta slutar värka. Jag grät hysteriskt en stund igår när jag och Victor gick igenom alla era kommentarer och mail. Jag rasade ihop, hulkandes och med snor rinnandes ner från näsan in i munnen läste jag varenda litet ord ni har tagit er tiden att skriva till mig. Victor försökte lite fint inte avbryta medan han gav mig papper att snyta mig med. Jag vet inte hur jag ska tacka er, jag vet inte ens vad jag ska säga. Den här orkanen som svepte in för någon dag sen känns som bortblåst och om nått har jag bara blivit så jävla motiverad och stark av det här. Tack vare er?! Ni får mig att förstå varför det är så viktigt att fortsätta och varför det är så viktigt för mig att inte sluta med allt det här. Jag är er, evigt tacksam. För att ni kunde så enkelt bara klicka er vidare och tänka att ja, det är synd att det har där har hänt. Men istället har ni skrivit mail om hur JAG har inspirerat er att flytta till andra länder, ta det där jobbet ni har blivit erbjudna eller träffa den där killen ni egentligen inte vågade smsa. Ni har kommenterat och sagt att ni blir inspirerade av att klicka er in här och att ni har döttrar som ni är glada över har mig på förebild. Jag är mållös. Tack, för att ni får mig att gråta av lycka istället för oro, stress och ynklighet. I eftermiddag är bloggen tillbaka så vanligt, så ska dom få någonting nytt att skriva om. Däremot kommer jag från och med nu sluta prata så ingående om fotboll, laget och Victor, det är så enkelt att det kan misstolkas. Att jag pratar om feminism, ätstörningar eller självförtroende får dom tvista om hur mycket dom vill.
