Nej hörrni det är inte så bra just nu. Igårkväll när jag pratade med Victor slog det oss, i tre månader har vi varit på vift. Vi flög hem den 29 maj, idag är det den 2 september. I TRE månader har jag inte spenderat mer än en vecka på samma plats, i tre månader har vi varit omringade av människor, levt på olika hotell och varit väldigt mycket ifrån varandra. Tiden har iochförsig gått fort men det är inte undra på att ångesten fyller upp hela bröstkorgen. Det kom som en käftsmäll. Jag pratade med Sanna imorse och ville bara börja gråta. Och kanske är det jobbigast att jag inte vet vad jag har ångest eller är ledsen över. "Det är bara mycket" fick jag fram. Samtidigt som det var skönt att Victor blev såld så pass tidigt på sommaren så hade det varit skönt om det hade skett nu de sista dagarna på transferfönstret. Då hade vi redan haft spenderat två månader i Lissabon tillsammans, och flyttat nu till ett färdigt hus. Jag och Victor sa det igår, när var senast vi låg en hel dag bara han och jag i en säng och tittade på serier? Eller när lagade vi sist tacos ihop och åt framför en film. Vi som lever för att chilla. Vi som mår som allra bäst i vår bubbla. Vi mår inte bra av att han är iväg och spelar match i något land långt bort medan jag springer runt som en galning och försöker att få ihop allting här hemma. Vi behöver varandra, och vi har liksom inte haft möjligheten att rå om varandra på hela sommaren. Istället har det varit vänner, familj, vin, resor, flytt, planering av bröllop, renovering av lägenhet, besök, bolag som ska startas, en ny blogg och insikten att vi nu ska bo i ett nytt land. Det räcker nu. Nu vill jag inte packa min väska på länge, nu vill jag vakna upp i vårt sovrum med Victor bredvid mig och veta att den här dagen mer eller mindre kommer att se precis likadan ut som den innan. Jag vill ha en dag där jag bara går runt i pyjamas och hinna längta tills nästa gång vi får besök. Jag vill inte prioritera alla andra, jag vill inte anpassa mig till alla andra, jag vill ta hand om vår relation och landa i vårt nya liv. Man måste komma ihåg vad som är det viktigaste, och just nu är det att må bra. Och att hinna andas. Ikväll ska jag ligga ensam i vår lägenhet, tända ljus och titta på dokumentärer om aliens. Och sen ska jag tänka på att om bara 9 dagar så är jag där, där jag hör hemma, med han som alltid lyckas bota min ångest. Right now it's though. Yesterday when I spoke to Victor we realized that we have been on the move for three months. We left Lisbon the 28th of May and today it's the 2th of September. For three months I have not spend more than one one week in the same place. It just a lot right now. I want to move to our new house and be there for a while. I need to find my new routine and to spend time with Victor alone. I miss cooking a dinner with him and watch a movie. Or maybe two in a row. It's been to much travels, wine, family, work, stuff about the apartment, stuff about our new house, stuff about everything. It's to much. Tonight I'm gonna spend the night alone, light some candles and watch documentaries about aliens. And I will remember myself that in just nine days I can finally be in the same place for a while.
