Så har snart hela januari gått och det här året har officiellt börjat. Jag var lite segstartad men jag börjar känna mig i form nu igen. Taggad. Redo. Det är först nu jag hade tid och energi att reflektera över 2019 och även om det kan kännas träligt så är jag en sån person som gör sånt. Ser tillbaka, reflekterar och tänker. 2019. Vilket år det var. Jag tror nog det bästa i livet för mig. Kanske att den stora stormen som jag upplever har yrt runt mig i flera år har lagt sig lite, att jag verkligen har hittat mig själv på riktigt nu, att jag har blivit lite äldre och att jag har blivit mamma. Det finns mycket att skriva om och egentligen ingenting. Ni vet ju allting som har hänt, och att jag skulle skriva ett A4 om hur det är att få ha blivit mamma till Ted Louie känns lite tjatigt. Men det är absolut det bästa som har hänt mig. Att få i tio månader vakna upp till den där lilla människan. Hur mitt hjärta idag, har blivit så mycket större, lugnare och skörare. Han har hjälpt mig på så många sätt. Jag har också lärt mig det här året att mycket är okej. Jag grät häromdagen och grät till min kusin och sa att jag inte längre orkade med det här. Att jag känner mig som världens sämsta mamma för just nu vill jag bara lämna ifrån mig honom till Victor i en vecka och bara dra ensam på en resa. Hejdå, jag behöver vila, sola och bli full. Och för ett år sen hade jag haft ångest över det jag tänkte, men idag så är det okej. Mycket är okej. Att känna är okej. Och att ibland måste en känsla eller energi bara få vara där, för att sen, tre timmar senare flyga iväg. Jag har blivit mer förlåtande det här året. Framförallt mot mig själv. Jag har också lärt mig att lyssna mer på jaget. Jag tycker om mig själv väldigt mycket som person och det är först nu jag också har förstått att jag måste respektera mig själv, egentligen innan någon annan. Känner jag eller tycker jag någonting som känns jobbigt, så gör jag det, och jag behöver inte längre behaga alla andra. Utan jag måste behaga mig själv. Jag måste sluta vara en ja-sägare till alla andra förutom mig själv. Jag är också viktig. Och jag är en bra person. Tycker folk om mig så är det toppen, tycker man inte om mig så är det helt okej, man kan faktiskt inte gilla alla. Och det är skönt att ha kommit dit. Jag har byggt upp min integritet som jag så länge trodde inte var viktig. Jag har hittat en balans i jobb-Maja och privata-Maja. Jag har lärt mig att vara personlig men inte privat vilket för mig har varit viktigt. Jag kände att många kom för nära. Att folk visste för mycket. Och den enda skillnaden jag kommer göra det här året som jag vet redan nu är att sluta skriva mycket namn här i bloggen, på mina vänner eller min familj. Och inte visa allt för mycket bilder på nära och kära. Det gör jag för både min skull men även för mina näras skull. För att våra relationer ska vara just, våra, och inte allas att få veta om. Jag har fått lite för många privata frågor senaste åren och nu när min integritet har vuxit så har jag blivit väldigt illa berörd av det vilket jag inte blev förut, men det är ju bara mitt egna fel, som man bäddar får man ligga men nu snart har det nog passerat, och folk kan inte längre ställa för djupa frågor, utan mer relatera till en känsla och situation. Det känns bra för mig, och nödvändigt för att jag ska kunna fortsätta med det här utan att samtidigt förstöra mig själv. Jag har lärt mig att det är väldigt svårt att balansera jobb och mammalivet. Att man konstant har dåligt samvete och alltid vill vara på flera olika ställen. Men jag har också lärt mig, att det även passar mig, att göra båda delarna, då mår jag bra. Jag har lärt känna mig själv tack vare min psykolog. Och är stolt över att jag fortsätter våga prata och ta upp svåra saker i livet med henne. Jag har lärt mig att det är viktigt att visa engagemang och ta sig tid att hålla uppe en relation. Speciellt på distans. Jag har bott utomlands i 8 år och det är svårt att ha relationer i flera olika länder, men nu har jag förstått att det krävs jobb, och det känns bra. Har även förstått att nya relationer är lika värdefulla som gamla. Att man kan träffa många fantastiska människor när som helst i livet. Jag har lärt mig att jag har väldigt mycket bra i mitt liv. Och jag har lärt mig att se det positiva. På riktigt. Även om jag har en del jobb kvar där. Och på tal om jobb så har jag insett att jag är en riktig business women och jag är glad över att jag är stolt över mig själv istället för att konstant höra den lilla rösten i huvudet som säger att det bara är pågrund av Victor. Den rösten försvann det här året och jag vet, att min framgång, enbart är pågrund av mig och min envishet, arbetsmoral och målmedvetenhet. Jag har lärt mig att jag är svag då och då. Riktigt svag, och att det bara är så. Och att jag får lov att vara svag och liten. Lärt mig att jag då och då känner mig ensam, och att ensam inte är stark. Så tack 2019 för allt du har lärt mig, och för att du var ett sånt fint år för mig. Att jag det här året växte på riktigt, liksom verkligen på riktigt i mig själv. Och så blev jag mamma. 2019 kommer alltid att vara ett av de finaste åren i mitt liv, det vet jag redan nu. Vad tar ni med er?<3