Idag är det den internationella dagen för våld mot kvinnor och det känns som min skyldighet som en offentlig kvinna att skriva och prata om det här, även om det är läskigt och svårt när man faktiskt inte är specialist inom området. Med åren har jag blivit mer och mer uppmärksammad inom ämnet och jag läser väldigt mycket om det, ser dokumentärer och lyssnar på podcast inom ämnet. Min svärmor är väldigt aktiv inom våld i nära relation, och då, män som utför våld mot kvinnor och genom henne har jag blivit mycket mer uppmärksam och det har helt klart väckt någonting inom mig. Ilska, frustration och sorg. Men även en slags nyfikenhet (kanske fel ordval) som gör att jag vill veta mycket mer och framförallt sprida budskapet. Jag vill PRATA om det här och engagera mig mer i det. Någonting som jag har reflekterat över sen jag blev mer uppmärksam är hur det var och varannan dag står i våra tidningar "Kvinna hittad död i lägenhet", "Kvinna hittad död i springspår", "Kvinna efterlyst - inte setts på sju dagar". ÖVERALLT, hela tiden, hittar man dom här rubrikerna och på något sätt har det blivit en sak som man nu är van med att läsa. Då och då blir det väldigt uppmärksammat i media, så som Lisa Holm. Men alldeles för ofta är det en liten liten rubrik som står under artikeln om gårdagens derby i fotboll. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, dels för att jag inte vet vad jag ska säga egentligen och framförallt för att det så enkelt kan bli fel. Fast kanske är det de som är problemet, att man inte pratar om det nog. För att man tror att man inte är kunnig nog eller har rätt saker att säga. Men bara genom att prata om det, diskutera ämnet och sprida budskapet så gör man iallafall, någonting litet, som kanske bidrar till någonting. I somras såg jag dokumentären om Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är, och jag var tvungen att pausa flera gånger för att jag blev så illa berörd. Så fruktansvärd och mörk. Främst för att den här mannen går runt i livet som om att ingenting har hänt. Och när Örjan Ramberg blir intervjuvad låter HAN som ett offer och förklarar hur han nu känner sig jagad efter att dokumentären släpptes. Tre månadersfängelse fick han och motiveringen var då han tidigare var ostraffad och att media har varit en stor påfrestning för den stackars karln. TRE MÅNADER! I veckan lyssnade jag på den här dokumentören om Abbe "Blattelito" och grät flera gånger. Skakandes pausa jag dokumentären och pratade ut om min ilska till Victor. Uppenbarligen har människan mördat sin exflickvän på natten när hennes 2åriga dotter var hemma (han lämnar sedan lägenheten så dottern är kvar ensam hela natten) och ändå blir han inte dömd för mord utan för olaga vapeninnehav och kvinnokränkning eller något sånt skit. Efter TRE ÅR går han fri igen och kan leva sitt liv igen. Det enda jag tänkte på var offrets familj och att behöva leva med den orättvisan. Att den här mannen fick mörda deras dotter, utan att bli straffad. Jag vet inte hur man kan förvänta sig att män ska sluta döda kvinnor när så få blir fällda. Jag vet inte hur man ska förvänta sig en förändring när det ger längre straff att fiffla med pengar än att injicera en överdos i en kvinnas hals och sedan placera henne i badkaret medan hennes dotter tittar på. Och jag har även lånat en bok av min svärmor som ligger i vårt julpynt som håller på att skickas hit till England och såfort den kommer ska jag sätta mig ner och läsa den. Boken heter "I händelse av min död" och jag började läsa den på tåget hem från Köpenhamn och samtidigt som hela kroppen fylldes av obehag kände jag att jag var tvungen att läsa den. Det är två kvinnliga journalister som under 10 år har dokumenterat varenda fall i Sverige där en kvinna har blivit dödad av sin partner. Det finns även en poddserie av dom som jag har lyssnat på som ni kan hitta här. Jag la upp en bild på boken i min story och så många skrev till mig om den. Kanske är det årets julklapp, en bok som upplyser fler människor om hur det faktiskt ser ut idag. Där var iallafall tre tips från mig, som kanske kan spridas vidare och göra fler människor medvetna. Det är någonting så viktigt att prata om och jag hoppas vi pratar om det så mycket och gör det vi kan så att det en dag faktiskt blir en förändring. Att en dag, män faktiskt slutar att döda kvinnor. Att det inte längre ingår i vårt vardagliga nyhetsflöde.
