Så förra veckan hade jag ju möte med min psykolog och jag berättade för er att jag egentligen inte hade någonting att prata om. HAHAHA. Där satt man sen, en kvart in i samtalet och grät. Och jag tänkte dela med mig av vad jag lärde mig. Jag måste säga det att KBT är så otroligt häftigt och bra och jag kan varmt rekommendera det. Jag delar med mig av sånt ni redan vet om hade jag tänkt, mer privat vill jag inte bli men en hel del grejer känns det som om att ni redan har varit med i på hela resan. Jag såg att en del av er ville veta svaret på det med att ha hög prestationsångest mot sig själv och det tänkte jag ta upp nästa gång. Vi hann inte med det denna timmen. Så vi pratade lite och hon sa just det i början av samtalet att även om saker och ting inte brinner just nu, så kan det behövas pratas om. Att vuxna ofta blir som ungdomar, att man bokar in ett möte när man är inne i en kris, låt oss säga en konflikt eller diskussion. Vi bokar sällan in när livet bara flyter på vilket vi egentligen borde då vi dels är väldigt öppna då men även det faktum att saker och ting ofta ligger och gnager iallafall. Så en grej jag tog upp, eller den enda var mitt behov att älta saker. Jag har exempelvis ältat mitt val av bröllopsklänning hur mycket som helst. På en knäpp nivå. Fått grovångest och varit ledsen. Ångrat mig, ångrat mig och ångrat mig igen. Tänkt, "tänk om". Det här låter så ytligt och töntigt att jag inte har velat prata om det. Om nått så har jag skämtat om det istället. Men bakom stängda dörrar har Victor fått höra mitt tjat och min ångest. Så jag berättade det för henne och sa det att jag vill bli en person som bara viftar av mig tanken och säger "äsch nu blev det så, vi hade ändå världens bästa helg vilket är det viktigaste". Och det är ju det viktigaste. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på och vår kärlek har aldrig varit så stark som den dagen. Jag fick berätta mer om bröllopet och året innan, förklarade att jag ser tillbaka på det året med enbart stress och sorg. Tre, fyra relationer som var påväg att brista hela året och vårt bröllop blev som pricket över i:et. Allting började ju när bröllopsinbjudningarna åkte ut, sen följde månader av stress, dåliga energier, jobbiga telefonsamtal och allt. När jag sa det att jag ville bli en person som viftar av mig den tanken så sa hon att det inte går med just det här. För att jag sörjer. Att jag aldrig fick mysa i min bröllopsbubbla med mina nära och kära. Jag sörjer nu och kommer nog alltid att bli ledsen när jag ser tillbaka på mitt bröllopsår. För det hörde inte till det normala. Och jag tog bara min bröllopsklänning, för att det var för mycket annat, viktigare saker, som behövde fixas, som mina relationer i livet. Så jag tog bara den, för att jag sen behövde lägga mitt fokus på annat. Och hon sa att det var okej och befogat. Att känna sorg över det. Och att jag väljer att lägga fokuset på klänningen är för att det blir symbolen för allt. Att jag hade behövt, och så gärna önskat, att jag hade haft starka fina relationer så det enda jag skulle ha lust och energi att göra var att åka runt och testa klänningar, frisyrer och skor. Sånt där som jag älskar. Men jag blev berövad det. Och jag lägger såklart inte allt det på andra, eller jo det gör jag faktiskt, för jag har väldigt svårt att se att jag någonsin skulle förstöra på det sättet för Sanna. Eller ens börja bråka med henne om hennes bröllop. Minns att jag tillochmed fick höra att allting inte handlar om mig och mitt bröllop. Och såklart gjorde det inte de, men jag ser inte att det handlade om det för en sekund för vissa personer. Enbart om dom. Att det var en av mitt livs viktigaste dagar spelade liksom ingen roll, ingen tog hänsyn till det överhuvudtaget. Så det sörjer jag. Att jag aldrig fick det, och aldrig kommer att få det. Myset innan en av livets största dagar. Det var bara kaos från början till nästan slutet, för när helgen kom då var det ju som jag har berättat för er att hela min kropp sa nej. Och det tror jag räddade min helg. Vår helg. För jag kommer alltid se tillbaka på vårt bröllop som det vackraste i historien. För alla som var där var bara kärlek för oss. Och jag la inte en enda tanke på dom som inte dök upp. Eller på alla som under året inte hade gett mig en enda anledning att tänka på mitt bröllop med Victor utan enbart på dom och deras problem dom hade med mig och mina val. Så det lärde jag mig av min psykolog. Att jag inte är ytligt för att jag ältar mitt val av klänning, jag sörjer. Och det kommer jag att få göra ett tag. Och det är okej. Så länge jag förstår den känslan. Och den sorgen yttrar sig ibland i ilska, jag kan bli så jävla arg över hur folk har betett sig att jag fan inte vet vart jag ska ta vägen. Men så kommer jag ju på det, att jag blir bara ledsen. För jag har varit en töntig person som drömt om mitt bröllop hela mitt liv, min klänning och allt det där. Och jag fick aldrig utlopp för det, och det måste jag nu acceptera. Att just då kom livet emellan, och att just då hände allt det här, jag kan tänka att åh varför hände det inte år innan så jag slapp detta eller varför blev det så, men nu blev det så. Och något som är bra med det också, är ju faktiskt att min bebis kommer bara ha fina människor runt sig. För när jag blev gravid gick jag ju återigen in i den där bubblan jag gjorde under bröllopshelgen. Och den bubblan har jag inte lämnat än, och kommer inte heller göra det för mitt barns skull. Att det räcker nu. Och ingen annan får påverka mig på det sättet igen. Speciellt inte nu, när jag kommer ha min bebis som bara förtjänar livets bästa människor. Så vad kan det lära er att jag sörjer mitt val av bröllopsklänning? Att kanske har ni någonting i livet som gör att det hugger till extra hårt i bröstet, och att ni blir arga eller ledsna över en "banal" grej? Då kanske det är som precis i mitt fall, att det är så mycket djupare än så. Och när man inser vad det är så släpper det liksom, sen vårt möte har jag inte ägnat en tanke åt min klänning. Jag har bara tänkt att ja, då kom livet emellan, och det är okej att vara ledsen över det, och dom personerna sög, men jag fick gifta mig med världens bästa man, och världens bästa människor var där, för att fira oss, den dagen. Och så är livet. Och jag får sörja.