Låter underbart att du är så nöjd med er tillvaro! En fråga som kanske är känslig, så kanske svarar du inte men jag provar ändå. Jag har precis som du lidit (och lider, för det finns liksom alltid där i bakhuvudet) av ortorexi. Hur gör du för att liksom hålla balansen så att träningen och kosten är just sund? Känns (förlåt) som du gått ut ganska hårt med träning (tänker på Sthlm maraton och gymmet nästan varje dag), omläggning av kosten osv. Hej! åh ibland kan jag nästan önska att jag inte hade gått ut med både min bulimi och ortorexi för det känns som om att jag ganska ofta blir ifrågasatt när jag lever ett mer hälsosamt liv även om kanske just du inte menade någonting negativt. Det är som om att det är okej när jag lägger upp bilder på hamburgare och öl men inte på en sallad och ett glas vatten. Jag har en underbar balans just nu i mitt liv och jag har aldrig varit såhär frisk i min hjärna, jag tror att det har att göra med att jag skapade ett barn. Jag har inte en enda gång tänkt illa om min kropp sen den dagen jag blev gravid och det sitter kvar och kommer alltid att sitta kvar i mig nu, jag är helt övertygad. Kvinnokroppen, min kropp, är helt fantastisk och jag är så glad över den oavsett hur den ser ut eller vilken form den har. Jag har aldrig tyckt att jag varit så fin som veckorna efter att Ted Louie kom, och den känslan har stannat kvar i mig. Men däremot vill jag komma i form igen och det handlar inte om att jag inte trivs i min kropp, utan om att jag vill få muskler igen, och att jag mår bra av att träna. Jag flög ensam med Ted Louie till England och var dels genomsvettig, hade träningsvärk tre dagar efteråt och fick ont i ryggen. Jag är 25 år och vill kunna resa med mitt barn, bära tunga väskor och barnvagnar utan några konstigheter. Jag har tränat mycket senaste åren men aldrig för att jag måste utan för att jag vill och det tror jag är den stora skillnaden mellan att vara "sjuk" och behöva hjälp med ens beteende och att bara ha valt en viss livstil. Jag vaknar inte längre upp och får ångest över tanken att inte träna en dag, utan jag frågar mig själv om jag vill träna, vill jag så åker jag, vill jag inte så stannar jag hemma och tänker inte en sekund på det. Jag lever även med en idrottsman så även om han är ledig är han en aktiv person, på somrarna spelar han paddel eller springer spåret, vi är helt enkelt såna som vill vara aktiva och bara pågrund av mitt förflutna så blir jag ifrågasatt och inte han exempelvis. Till dig som skrev har jag inga konkreta tips på om hur man blir frisk, jag har själv inte riktigt ett svar på hur jag blev det, det bara blev så, mycket kanske pågrund av min beslutsamhet. Jag ville inte vara sjuk längre, orkade inte längre. Mitt tips är att ta professionell hjälp för jag tror att beteenden som ätstörningar är väldigt individuella, och jag tror att dom grundar sig i olika saker <3. Med det sagt så gillar jag även effekterna jag får av träning. Inte nog med att jag blir stark och orkar med min vardag, speciellt nu med Ted Louie, utan jag tycker att jag är fin med tonade armar och ben, jag gillar att se att kroppen formas av träning och att det ger resultat. Jag tycker att smala kroppar är fina, mer kurviga kroppar är fina, alla är fina, men jag trivs bäst i min kropp när den är stark och frisk och mer tonad. Jag har haft alla möjliga kroppsformer genom åren, haft för högt BMI, varit alldeles för smal, varit kurvig och varit vältränad. Och nu när jag är 25 år så vet jag vad just jag trivs i och det är ju inget fel med det. Jag älskade min kropp som gravid, jag har älskat den dessa sex månader efter och jag kommer att älska min kropp nu. Men nu är jag redo att inte äta coco pops varje dag och ligga i soffan och pilla mig i naveln, utan att dricka härliga smoothies och träna på gymmet och att få tillbaka vad som för mig är min normala kropp. Det betyder inte att jag hatar min kropp nu, absolut inte, jag älskar den. Jag har sett på bara fyra veckor av något intensivare träning att jag har kommit tillbaka i form och igår hade jag på mig mina gamla jeans igen, det ser jag som ett kvitto på att min kropp trivs i en viss vikt eller en viss storlek eftersom att jag knappt har ansträngt mig, bara struntat i allt onödigt socker och tränat som jag gjorde innan graviditeten. För mig som har kämpat och haft alla möjliga konstiga känslor kring min kropp genom åren så ser jag det väldigt tydligt, jag lever som jag mår bäst av, och på en gång visar kroppen att det är vad den vill ha genom att snabbt få tillbaka musklerna. Låter kanske flummigt men jag är övertygad om att det är så. Och nu har jag varit lite mer noggrann med kosten och har varit i bara några veckor, jag ville ha en kick-start och se resultat snabbt. Jag tycker att sånt är roligt och utmaningar sätter igång någonting i mig, exempelvis Stockholm Maraton. Det känns så svårt och läskigt att jag bara måste göra det. Och nu valde jag att bara leva grönt i några veckor, hålla mig borta från socker och dricka mycket vatten, för att jag kände mig manad till det. Och vi har redan ökat mina vikter med en hel del på gymmet och jag känner mig stark igen, jag ska köra ett tag till med en något striktare kost innan jag går tillbaka till mitt normala. Men mitt normala är också att träna mycket och att välja hälsosam mat om jag kan och för det har jag inte ortorexi utan jag vill bara leva ett friskt och långt liv. Hade jag fortsatt som jag gjorde när jag var gravid med flingor en gång i timmen, glass i stora lass och läsk varje dag hade jag inte orkat dom här dagarna med Ted Louie och absolut inte när han är två år och springer runt som en galning. Jag tycker att det är lika viktigt att uppmana till ett härligt leverne som ett friskt och hälsosamt. Sport-topp här! (adlink). Sen vill jag absolut inte uppmana till hets men jag själv ser mig som en person med väldig normal syn på mat idag och har en väldig balans i allt vad det innebär, ena dagen brukar jag äta en viss mat och en annan dag en helt annan, och att jag tränar x antal gånger i veckan anser jag bara är sunt och framförallt, det är vad jag mår bra av. Stor kram <3
